Kategorier
Europa Politik Ryssland

Realistiska scenarier

Polens försteminister Tusk menar att vi befinner oss i en «förkrigstid», och att ingen i Europa kan känna sig säker om Kiev skulle förlora kriget. Vilket scenario som helst är möjligt, menar han vidare, och liknar situationen vid den som rådde efter andra världskriget – eller menar han möjligen före kriget?

I verkligheten är situationen dock mycket lättare att läsa än så, och det finns bara ett par realistiska scenarier – eller tre om Bryssel går bort sig helt. I vilket fall som helst har Kiev redan förlorat kriget, och saken kokar därför ned till hur stor förlusten blir.

Det första scenariet innebär således omedelbara fredsförhandlingar, i vilken territoriella förändringar fastställs formellt, Ryssland åläggs att bidra till Ukraïnas återuppbyggnad och Kiev hamnar under Natos vidare beskydd, med en nygammal gränslinje som definierar den fortsatta säkerhetsdoktrinen i Europa. Natos vidare expansion stannar därmed i Kiev.

Alternativ två är att Zelenskyj i all dårskap fortsätter att propsa på att återta förlorat territorium och ställer helt ohemula krav för fred, varvid kriget fortsätter. Givet att Ryssland mobiliserar trettio tusen man i månaden och har full krigsproduktion, samtidigt som stödet till Kiev sinar och Ukraïna inte längre har stridsduglig personal, är utgången av den rutten tämligen given.

Moskva kommer därmed att bryta dödläget och avancera framåt våren i en förnyad offensiv, varvid man tar ytterligare territorium. Främst på tur står då Odessa, i syfte att skära av den ukraïnska rumpstaten från Svarta havet, men även oblasten Nikolajev, Dnepropetrovsk och Charkov. Hela Ukraïna kan faktiskt falla snabbt när motståndet är nedgjort, och det är vad som ytterst står på spel.

Man kan alltså inte återställa Ukraïna i tidigare skick, men man kan rädda det som ännu finns kvar – eller se resten gå förlorat. En tredje möjlighet är att dårarna i Bryssel får fullständig fnatt och engagerar sig militärt, ty då är risken överhängande att storkriget bryter ut.

Man kan i enlighet med Macrons förslag möjligen skicka trupp för att förlänga lidandet, men i samma ögonblick man nyttjar Nato-baser för flygunderstöd eller andra stridshandlingar, anländer de första ryska missilerna på europeisk mark – och kanske svensk. Om detta får inte finnas någon tvekan, för i Kreml darrar man inte på manschetten i ett sådant läge.

Omvänt är risken absolut noll för att Moskva oprovocerat skulle anfalla ett Nato-land, och det är därför föga uppbyggligt att skrämma upp européerna med amsagor om den ryska björnens förmenta farlighet. Ytterst vore det kontraproduktivt att äventyra den ryska statens existens med ett sådant äventyr, som bara kan leda till förlust – om än ömsesidig sådan. Låt oss hålla oss till verkligheten som den är, och inte krångla till det mer än nödvändigt.