Kategorier
Kina Politik Tibet

Regimteve om Kina

Statstelevisionens Uppdrag granskning analyserar Sveriges förhållande till Kina, efter det att Norge har straffats hårt för att ha meddelat fredspriset till dissidenten Liu Xiaobo för ett antal år sedan. Tesen är att Sverige bör ställa sig på barrikaderna för mänskliga rättigheter och demokrati i västlig tappning, hellre än att se till «kortsiktiga» ekonomiska intressen.

Om detta kan man säga en hel del. I programmet kritiseras regeringens inställning då Lobsang Sangay, ledare för det tibetanska exilsamhället, besökte Stockholm för att träffa politiker, nämligen att regeringen inte ville ha med honom att göra. Det är förståeligt, då Sverige, precis som alla länder i världen, erkänner Kinas överhöghet i Tibet.

Att under officiella former träffa en företrädare för «exilregeringen» är att legitimera dess existens och syfte, nämligen att så split i Kina. Varför skulle Sverige göra det? Står man för sin hållning, eller har man en alternativ agenda i kulisserna?

Som partiutsedd riksdagsledamot är man friare gentemot sådana «dignitärer», men frågan är ändå vad man tror sig vilja uppnå. Lobsang Sangay är inte, som regimteve påstår, Tibets valde politiske representant, utan den företrädare som det lilla exilsamhället i indiska Dharamsala röstat fram. Sangay är indier, född i Indien, och har aldrig befunnit sig i Tibet eller övriga Kina. Tibetanerna vet inte vem han är, och själv har han ingen verklighetsförankring om hur majoriteten av tibetaner lever.

Av samma skäl kan Sveriges regering, eller för den delen andra regeringar, inte ta emot tibetlaman i exil, eftersom denne företräder en separatistisk politisk strömning med rötter i kalla kriget. Det är samma sak med Taiwans ledare Cai Yingwen, som får förhandla under bordet med någon kulturinstitution, eftersom Sverige erkänner principen om ett Kina. Dessa politiska ställningstaganden har gällt långt innan Kina blev en ekonomisk eller annan stormakt, och de kan inte åsidosättas om Sverige ska aspirera på förtroende i omvärlden.

För Norges del kan man bara uppgivet skaka på huvudet. Först ger man fredspriset till laman i exil, delvis som en postum gest till Mahatma Gandhi, som aldrig fick priset trots att han betydde oändligt mycket mer för fred än kinesiska dissidenter. Sedan ger man det till en kinesisk medborgare som självmant har valt dissidentrollen i fängelse, hellre än att ta erbjudandet om en vistelse i USA.

Liu Xiaobo har vettiga idéer om Kinas utveckling, men han är för tidig och för utmanande. För fred och nedrustning betyder han ingenting, och därmed har han ingenting med fredspriset att göra. Kina uppfattar Norges val som befängt, och som en kastad handske, och reaktionen är därför självklar. Att fredspriset är en politisk företeelse i Västs intresse är inte föremål för diskussion, utan är tämligen självklart för utomstående bedömare.

Sveriges regering verkar och ska verka för svenska medborgares välgång, och ska inte offra landet för huvudlösa idealistiska principer, särskilt som hävdandet av dessa inte har någon utsikt att leda till resultat. Kina kommer en dag småningom att omfattas av demokratiska institutioner, men kinesisk demokrati kan aldrig någonsin emulera västlig dito, av elementära kulturhistoriska skäl. Det bästa sättet att uppmuntra demokratiska framsteg i Kina är med handel och andra utbyten, och det sämsta är att konfrontera landet med ohemula krav som aldrig kan uppnås.

Sverige som humanitär stormakt är en fantasi, en megalomanisk illusion om en roll som inte betyder något i den verkliga världen. Det är också en arrogant inställning om att vi vet bäst, oavsett förutsättningar i kulturell och historisk mening. Kina är hjärtligt trött på att bli uppläxad av en aggressiv västsfär, en process som har pågått i ett antal sekler men som nu har nått vägs ände.