Upplysningstidens ambitioner att katalogisera ett antal medborgerliga fri- och rättigheter utgör ett politiskt försök att kodifiera en allmängiltig moral, nämligen hur staten ska förhålla sig till medborgarna och hur medborgarna ska förhålla sig till varandra.
Exempelvis stipuleras i den franska deklaration om mäns rättigheter att frihet består i allt det som inte skadar andras motsvarande frihet, och lag äger bara rätt att begränsa det som är skadligt för samhället. Det är en allmängiltig princip som sedan kan utvecklas i mer detalj.
Den amerikanska rättighetskatalogen uttrycker en mer absolut hållning i första tillägget, i vad jag menar är den skönaste, kortaste och hittills oöverträffade deklarationen: Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the Government for a redress of grievances.
Här finns minimalt utrymme att manipulera och begränsa de friheter som nedläggs i konstitutionen, och den ålägger också staten att förhålla sig sekulärt i förhållande till religionerna. Det absoluta uttrycket gör den amerikanska demokratin stabil, medan den europeiska varianten ger utrymme att successivt urholka friheter till dess att ingen egentlig frihet återstår; när man bara får uttrycka det ofarliga är man inte fri.
Efter andra världskriget tillkom deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som utarbetades inom ramen för Förenta nationerna och sedermera har antagits av i stort sett alla länder. Det är en betydligt luddigare och mer omfattande samling fri- och rättigheter, som anses ha universell räckvidd.
Deklarationen bygger delvis på upplysningstidens liberala fri- och rättighetskataloger, med självklara artiklar om rättssäkerhet, jämlikhet, åsiktsfrihet och mötesfrihet samt lika självklara förbud mot tortyr och annan förnedrande behandling. Men sedan blir det mer komplicerat när man stipulerar ett antal andra rättigheter som saknas i tidigare kataloger och som traditionellt är en angelägenhet för den enskilda nationen och kulturen.
Till exempel definierar artikel 16 att män och kvinnor har rätt att under (och endast under) samtycke ingå äktenskap och bilda familj utan inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion, samt att familjen är den grundläggande enheten i samhället.
Det innebär inte att jag kan gifta mig med min syster, eftersom man kan finna andra inskränkningar för sådana äktenskap, exempelvis förbud mot incest. Det innebär inte heller nödvändigtvis att samkönade äktenskap är tillåtna, och inte heller att polygama äktenskap är förbjudna.
Änfå finner man i medierapporteringen och den politiska debatten anklagelser om att exempelvis Ryssland bryter mot de mänskliga rättigheterna genom att motarbeta homosexualitet. Det står faktiskt inte ett ord om Q-rättigheter i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Saudiarabien skulle lika gärna kunna anklaga Sverige på motsvarande sätt eftersom vi förbjuder polygami, en för den kulturen godtagbar samlevnadsform.
Rättigheter för H, B, T, Q och allt fler tillägg i bokstavskombinationer är en senare utveckling i Yogyakartaprinciperna, som anses utgöra ett tillägg till de mänskliga rättigheterna. Det finns ett stort antal sådana extensioner som gör att katalogen sväller över alla bräddar, som till exempel barnkonventionen och migrantarbetarkonventionen.
Yogyakartaprinciperna är emellertid inte antagna av FN, utan utgör ett slags vänsterliberalt önskemål om hur mänskliga rättigheter borde utvidgas. Sålunda betraktas de av västerländska politiker som just mänskliga rättigheter, och man försummar inte ett tillfälle att anklaga andra länder för att bryta mot dessa påhittade rättigheter.
Den ursprungliga deklarationen om mänskliga rättigheter var avsiktligt luddig och allmänt hållen utan att gå in på detaljer, eftersom det helt enkelt inte går att samla världens alla kulturer kring en mer detaljerad förteckning kring exempelvis äktenskapets natur. Dessutom hade homorörelsen ännu inte sett dagens ljus vid tiden för deklarationens tillkomst, utan är en senare utveckling.
Q-rättigheter kanske borde vara en mänsklig rättighet? Det kanske även polygami borde vara? Eller incestuösa äktenskap? Något objektivt sätt att fastställa en grund för sådana rättigheter finns inte, utan är hårt knuten till tradition och kultur och i övrigt föremål för tyckande och argument som aldrig kan fastslås som allmängiltiga.
Som västerlänning är jag förstås en produkt av den tradition och kultur jag tillhör, och är därmed självklart förespråkare för fri kärlek (ja till samtliga tre: Q-rättigheter, polyamori, incest). Men jag har också erfarenhet av andra kulturer och kan tillgodogöra mig andra synsätt, utan att för den skull nedgradera mig till något slags kulturrelativist. Rättigheterna får inte heller begränsa friheter.
En universell och allmängiltig fri- och rättighetskatalog måste vara kort, koncis och begränsad till de mest relevanta fri- och rättigheterna, och kan inte utvecklas till flertusensidiga dokument som varje stat måste underkasta sig. Detaljerna är upp till varje folk och nation att besluta om, och inte något som självutnämnda rättighetsadvokater äger rätt att instifta på sina privata sammankomster.
En universell och allmängiltig fri- och rättighetskatalog måste antas av dem det berör, och kan inte påtvingas andra folk. Men det är ändå det vi allt oftare ser när ett moralistiskt väst försöker kränga just sin socialliberala uppfattning på världens folk, med motiveringen att alla önskar just dessa fri- och rättigheter (jag kan garantera att så faktiskt inte är fallet).
Denna glödande mission i demokrati och mänskliga rättigheter har påfallande likheter med tidigare mission i avsikt att sprida kristendomens lära, ett uttryck för att man tror sig sitta inne med en av kultur oberoende universell sanning som måste komma att omfattas av alla. Men det finns ingen sådan universell sanning, och många kulturer är mer orienterade kring familj än individ (enligt konventionen är familjen samhällets grundläggande enhet).
Har äldre människor rättigheter, till exempel att bli väl omhändertagna av sina barn och barnbarn? I Östasien anser man det, medan vi i Sverige institutionaliserar pensionärer på äldreboenden i en meningslös tillvaro i väntan på döden. Hur är det kompatibelt med mänskliga rättigheter som princip?
I artikel efter artikel kan man utveckla begreppen i sådan detalj att det blir oöverskådligt, och det är därför futilt att ens försöka. Sedan grunddokumentet med de trettio «budorden» stipulerades har en myriad fraktioner och avledningar sett dagens ljus, på ungefär samma sätt som den katolska (universella) kyrkan krackelerade och förgrenades i myriader samfund på grund av olika uppfattning om nattvarden och påvens skägg. Ingen är faktiskt överens om någonting.
Själv skulle jag nöja mig med att artikel 19 (om yttrande- och informationsfrihet) implementerades i varje stat lika kort och kärnfullt som i den amerikanska konstitutionens tillägg. Det skulle med automatik bana vägen för resten av rättigheterna genom politisk process, men för närvarande är det i princip bara USA och Japan som uppfyller kriteriet.