Sossen Löfvén och hans rödgröna katastrof till regering slog sig gärna för bröstet angående «stål utan kol», det vill säga att hantera smältprocessen utan att förbränna koks eller kol och därmed reducera utsläppen av koldioxid för att bli yttermera världsbästare i klimatklassen. Under processen «hybrit» skulle man istället kunna nyttja vätgas för att reducera malm till stål.
Men samma vänsterregim avvecklade samtidigt den kärnkraft som behövs inte bara för att anpassa bilparken och industrin till eldrift utan även för att producera vätgas genom elektrolys snarare än att nyttja naturgas. I den dimmiga haschånga som präglar rödvinsvänsterns tankeprocess föreställde man sig att än mer vindkraft med tiden skulle kunna generera stabil energi i volym, medan vi numera har det bistra resultatet av den «reformen» i form av volatil elförsörjning – utan att omställningen till eldrift eller «grönt stål» ens har inletts i nämnvärd utsträckning.
Behovet för hybritprocessen beräknas vara 55 TWh per år, vilket motsvarar en tredjedel av dagens totala elproduktion. Nya källor i form av kärnkraft kommer att ta ett decennium att installera, men inte med tillräcklig kapacitet för att tillgodose de behov som förväntas.
Enligt statliga medier föreligger nu även en forskningsrapport från näringslivet, med slutsats att projektet riskerar att bränna hundratals miljarder kronor i onödan (på din bekostnad via skatt på el), eftersom det finns (och kommer att finnas) bättre tekniker än hybrit för att åstadkomma «grönt stål».
Samtidigt är den svenska andelen av den globala stålproduktionen 0.2 %, med Kina i topp med 54 %. EU står här för 7 % och USA för 4 % i jämförelse. Det är på det hela taget en absurd tanke att en så marginell dvärg som Sverige föreställer sig kunna orsaka revolution i ståltillverkningen, och i den bistra verkligheten kommer framgångarna istället ske där det finns massivt kapital, givna incitament (importkrav från Väst med mera) och erforderlig kunskap, det vill säga i Kina snarare än i energikrisens och industriavvecklingens Europa. Sveriges energipolitik är ett komplett haveri, och medger därför inte vårt deltagande i utveckling av ny teknik i detta fält.
Vidare lär det bli svårt att exportera stål framtaget i en så kostsam process, enkannerligen då de stora producenterna enbart genom storskalighet kan erbjuda betydligt bättre priser för alla slags kvaliteter, även i relation till den svenska nischen med specialstål. Kvar blir bara inhemska statliga infrastrukturprojekt, som vart och ett riskerar bli en ny Hallandsåstunnel i detta ineffektiva och efterblivna tokskatteland.
Genom denna ständiga ambition att försöka «gå före» och vara så in i helvetes duktiga, binder vi ris för egen rygg och fördyrar utan att åstadkomma någon som helst praktisk skillnad i fråga om klimat och utsläpp. Detta är inte och kan inte vara Sveriges roll, utan vi har att istället maximera vår energiproduktion under minimering av kostnad för att kunna hävda oss i den globala konkurrensen, och därvidlag är vi för vår egen ståltillverkning hänvisade till import av de tekniker som större aktörer utvecklar.
