Kategorier
Indien Kina Politik Teknik Vetenskap

Rymdlilleputten Indien

Om medier händelsevis slår ned i rymdteknikens värld sker det med sedvanlig selektiv bias. Exempelvis skriver man gärna att ryssarnas sond kraschade mot månens yta, samtidigt som det blev stor nyhet av att den indiska Chandrayaan-3 härförleden äntligen lyckades (till skillnad från föregångarna) landa på vår satellit. Nu följer man upp med nyheter om någon solsond, vilket man förstås måste gratulera till.

Samtidigt skjuter Kina upp fler raketer än någon annan, undantaget amerikanska kommersiella företag, men eftersom alla sådana missioner är av det lyckade slaget och eftersom medier inte gärna vill berätta något som helst positivt om Kina, blir landet helt osynligt i mediebevakningen. Ja, med undantag för när något raketsteg faller ned i atmosfären, förstås.

Om Kinas rymdstation Tiangong har man således inte hört ett knyst i svenska eller västerländska medier, ej heller angående den vetenskapliga utbyggnaden med modulen Mengtian, eller för den delen om landets många månsonder i Chang’e-serien och därmed relaterade företeelser.

Publikum får sig därför till livs en fullständigt falsk bild av vad som faktiskt försiggår i rymden, och om vilka de primära ledarna är. Indien hör inte till dem, och kommer inte på flera årtionden att kunna utmana USA, Kina och Ryssland om herraväldet eller den tekniska överlägsenheten, utan kommer att förbli en mindre aktör i likhet med ESA och Japan under lång tid framöver.

Detta för att Indien som land och ekonomi alltjämt är synnerligen outvecklat. Man ligger kanske tjugo år efter Kina i det mesta, men allrahelst i fråga om teknisk utveckling, forskning och utbildning överlag.

Indien kommer i själva verket aldrig ikapp, om man inte först förmår lösa de grundläggande hindren, framförallt det avskyvärda kastsystemet och de ständiga religiösa striderna. Medan Kina undertrycker religionen för allas bästa och sätter den nationella gemenskapen först, är det religiösa kaoset i Indien en ständig grogrund för extremism.

President Modi själv har ju här varit föremål för västerländska sanktioner efter att ha varit inblandad i hindunationalistiska kravaller 2002, då han företrädde Gujarat. Det beskrevs då som ett «folkmord» och «etnisk rensning», och Modi förbjöds resa in i USA och Europa. Numera välkomnas han emellertid med öppna armar, i egenskap av en möjlig kil för att slå hål på Kina, en potentiell allierad i Quad och andra mekanismer.

Men Indien borde tvärtom ta rygg på Kina, och veta vilken sfär man egentligen tillhör. Tiden som kolonial undersåte under Brittiska ostindiska kompaniet borde ha lärt landet att västmakterna inte kunde bry sig mindre om Indien i sig, utan alltid har mer pragmatiska och själviska motiv för sin låtsade vänskap.

Gränsdispyterna med Kina kan enkelt lösas om viljan finns, och det finns ingen naturlig fiendskap de två jättenationerna emellan. De har en naturlig barriär emellan sig i Himalaya, och har därtill en gemensam dharmisk grundkultur. Som primära aktörer i Brics har de betydligt mer att vinna på att samarbeta, allrahelst i rymden.