Forne finansministern i Reinfeldts kristborgerliga regim kryper i en intervju i en underlivstabloid till korset och erkänner att stora misstag begicks under det «öppna hjärtats» politik med massiv invandring. Anders Borg säger sig ha omprövat sin syn, i ljuset av att «hela Sverige» har ändrat kurs.
Det senare är kanske inte riktigt sant, eftersom extremvänstern i MP och V alltjämt omhuldar omfattande migration, tillsammans med dess vallokomotiv i statstelevisionen samt Aftonbladets ledarsida. I dagarna har nämligen en «debatt» om de ensamkommande hazarerna fått stort utrymme i de senare medierna, med andemeningen att reformen med «gymnasieamnestin» trots allt var lyckad.
Detta för att en rapport sägs visa att åttio procent av de afghanska ankarbarnen numera har «jobb», men vid en närmare granskning rör det sig om lågavlönad «sysselsättning», en term som i stort sett är meningslös. Det är en studie i manipulation i syfte att rättfärdiga ett juridiskt och politiskt fiasko, och det är därför uppenbart att inte riktigt hela nationen ännu har svängt i frågan.
Men den större diskussionen gäller varför sådana fatala misstag överhuvdtaget kunde begås, och varför det inte fanns eller finns balanserande och korrigerande krafter i samhället. Sverigedemokraterna var förstås en sådan vektor, men partiet och dess sympatisörer mobbades mangrant ut av etablissemanget under många år, och till råga på allt utgjorde överdrifterna i invandring ett slags moteld – vi ska minsann visa rasisterna!
Sverige som nation kan bara ha en åsikt i taget, ytterst uttryckt i den så kallade åsiktskorridoren i dominerande mediekonglomerat. Alla sjunger inte bara i samma tonart utan även i samma enformiga ton, och det mantra som upprepas och propageras blir samhällets i stort. Alla «goda krafter» likriktas således för att upprätthålla diskursen, varvid banker och andra organisationer i «civilsamhället» engagerar sig genom att stänga konton eller på annat sätt motarbeta, deplattformera och kancellera oliktänkande, dissidenter och avfällingar från den rena läran.
Det var så det fungerade under kulturrevolutionen i Maos Kina, då man i allehanda politiska kampanjer rotade ut högerelement, kontrarevolutionärer och andra som inte höll sig på den ortodoxa väg som hade stakats ut av den store rorsmannen. Avvikarna skulle skämmas ut offentligt, avpolletteras, avskedas och på annat sätt fås att omfatta rätt slags tänkande.
I en demokrati är istället meningsutbyte och åsiktsskillnader utmärkande inslag, men av det märks inte mycket i den svenska debatten. Det är ideligen spel mot ett mål och retorisk teater i de allra flesta frågor, från Kina och Ukraïna till sexköpslagen, där ingen egentlig debatt förekommer eller tillåts. Mediekonglomeraten söker inte ens debatt, eftersom syftet inte är att vinna i debatt utan att utestänga meningsmotståndare och därefter «debattera» med sig själv och meningsfränder. Och debatt behövs tydligen inte heller för att etablissemanget ska svänga på en femöring, som i frågan om Nato.
Invandringsdiskursen befinner sig här i en mer utdragen kursändring, ett slags limbo där det ändå finns en del demokratisk debatt mellan förespråkare för de olika lägren. Det tar tid att byta religion, och frågan är betydligt mer komplicerad än den för Nato. Men momentet är i tydlig riktning mot mer åtstramning och fler reformer av ett slag som tidigare var helt otänkbart, som att utreda etnicitet i brottslighet och återkalla medborgarskap.
Småningom kanske pendeln slår över helt, och vi får något slags sverigedemokratisk överideologi i frågan, varvid åsiktskorridoren revideras i enlighet med denna. Därmed föreligger risk för att nya misstag begås, om än av annat slag. Samhällen som präglas av likriktning är alltid farliga, och kan mynna ut i extremer som Mao-Kina, Hitler-Tyskland och för all del även Reinfeldt-Sverige.
Utan verklig debatt och verklig yttrandefrihet får samhällslögnerna fäste, den ena efter den andra, i den agendajournalistik som upprätthålls gemensamt av dominerande konglomerat i vad som måste betecknas som ett vänsterliberalt oligopol. Färgen kan förstås kvitta, och det vore lika förödande med högerkonservativa oligarker – det är likriktningen man bör ta fasta på, och som måste motarbetas om samhället ska kunna upprätthålla och bibehålla demokratisk vigör.