En gammal sanning är att det inte spelar någon roll vem som sitter i Rosenbad, det blir ändå samma politik. Särskilt sant blir det när den egentliga makten har delegerats bort till sovjetbyråkraterna i Bryssel, som i allt större utsträckning kontrollerar de ekonomiska ramarna och detaljstyr oss i allt från korkade korklagar till käcka kaklagar.
Tidöregimen under Kristersson visar detta med eftertryck när man svänger på en femöring och implementerar extremvänsterns politik genom att höja den så kallade «reduktionsplikten» till 10 %, efter att tidigare ha sänkt den från 7.8 % till 6 %. Motivet är att man annars tvingas betala häftiga EU-böter för att man missar de så kallade «utsläppsmålen».
Måhända har regimen även givit efter för socialliberalernas Pourmokhtari en smula, samtidigt som man säger sig vilja kompensera genom att sänka den dryga punktskatten på bensin något för att på så sätt hålla fast vid sina vallöften. Men även där bestämmer sovjetkommunisterna i Bryssel ytterst miniminivåerna, och det finns således inte något utrymme kvar.
Det är samtidigt vad EU står för: ständiga fördyringar, ständigt mer byråkrati, samt ständigt försämrade villkor för näringslivet och därmed även för medborgarna. På så sätt halkar vi ideligen efter USA och Kina i utvecklingen, och vi blir allt fattigare och svagare under EU-kolossens klimatdystopi och drakoniska reglering av allt.
Inte heller gynnar denna byråkrati det så kallade «klimatet», eftersom minskade utsläpp i Europa bara är ett uttryck för att de flyttas någon annanstans, naturligtvis tillsammans med produktionen och inkomsterna. Kina och USA lägger gärna vantarna på sagda produktion, medan dårarna i Bryssel dunkar varandra i ryggen över att ha uppnått nästa stadium av purism högt uppe i det ideologiska elfenbenstornet.
Man kan kanske trösta sig med att «reduktionsplikten» hade höjts ännu mer under en vänsterextrem och ekofascistisk regim under Andersson och språkrören, men samtidigt är detta hattande ett svaghetstecken i mängden. Moderatregimens regeringsduglighet ifrågasätts när man på detta sätt svajar planlöst i vinden och svänger än hit och än dit.
Regimen får inte bukt med kriminaliteten och brottsligheten, och man rör inte ett finger för att stimulera näringslivet och komma till rätta med den skyhöga arbetslösheten. Den fallande ekonomin hanteras av en lallande frikristen pajas, samtidigt som regimledaren Kristersson öser pengar över Nato och försvaret under paranoida föreställningar om det «ryska hotet». Sverigedemokraterna är osynliggjorda, och får inget genomslag alls för sin politik.
Under sådana omständigheter är det som bäddat för regeringsskifte, och vi kan därför redan nu ställa in oss på en ny vänsterextremistisk mandatperiod med Anderssonskan och språkrören, under stöd av kommunisterna. Även om politiken alltså ändå blir i stort sett den samma under den doktrinära ytan.
