Peptalk bedrivs alltjämt i den mediala debatten, hejaklackar som förmedlar ramsor om att det här är ett krig som vi inte får glömma, förtränga eller vänja oss vid. Ett krig som inte kan få ett annat slut än att Ryssland lämnar Ukraïna. Något annat slut och någon annan fred finns inte, heter det i retoriken. Vi måste segra eller dö, för att travestera ett citat som alla numera tycks ha städat undan.
Men vi kommer varken att segra eller dö, utan har att småningom godta den förhandenvarande verkligheten, att Ryssland har uppnått sina mål om att neutralisera Ukraïna och säkra ryskkulturella oblast. Även detta krig har sitt slut, och det kommer som de flesta andra att falla i glömska när tillräckligt lång tid har passerat.
Det finns inget speciellt med just denna konflikt, annat än att det ligger något närmre oss i rum än andra krig. Ukraïna är inte mer «fritt och självständigt» än exempelvis Irak, som ju våldtogs med besked av den amerikanska skurkstaten, utan att det ledde till några som helst sanktioner eller motsvarande bombastiska retorik. Irakiska liv är helt enkelt mindre värda än ukraïnska, enligt västerländskt synsätt.
Lögner i debatten gör gällande att Ryssland inte kommer att nöja sig med Ukraïna, utan tvärtom kommer att få smak för expansion. Narrativet är att Moskva har en expansionistisk agenda, och att Baltikum och till och med Sverige kan stå på tur härnäst. Men konklusionen blir inte korrekt om premisserna är felaktiga, och så länge man inte förstår Kremls vånda över Natos vidare expansion österut, kommer man fortsätta att gå fel i analysen.
Speciellt gäller att devisen «segra eller dö» är så mycket mer relevant för Moskva än för Bryssel. Det är för Kreml en existentiell fråga, medan Europa i övrigt inte påverkas överhuvudtaget om nuvarande status quo småningom befästs i en fred. Det enda som berörs är Natos vidare expansion, som då gör halt. Man kan då inte inkorporera vare sig Ukraïna eller Georgien, och förmodligen gäller samma sak för EU.
Det innebär i realpolitisk mening inget annat än att den hävdvunna säkerhetsordningen upprätthålls, och att Ryssland hindrar ett västligt genombrott. Det innebär inte att Moskva får blodad tand, ty landet är tämligen chanslöst mot Nato och Västeuropa. Inte heller har man eller har någonsin haft något intresse av sådan expansion, allra minst in i Sverige – kievlakejerna är historiskt obildade.
Om vi verkligen vill «segra eller dö» gäller att sätta stövlar i backen, att skicka trupp till Ukraïna för att uppfylla andemeningen i retoriken. Ty enbart ukraïnskt manskap kommer att gå bet på uppgiften, enligt elementär aritmetik. Kiev kan inte segra på egen hand, oavsett hur mycket materiel man erhåller.
Men det vore naturligtvis dumdristigt, eftersom kriget då eskalerar och blir tämligen oförutsägbart. Ryssland har alltjämt ingen förmåga att invadera Nato-länder, men man kan frestas att nyttja taktiska kärnvapen, varvid konfliktnivån höjs ett flertal snäpp och riskerar att urarta i fullskalig nukleär drabbning.
Det är ändå konsekvensen av att följa fåtöljgeneralernas och tangentfäktarnas eldfängda retorik, ty i annat fall är kriget i praktiken redan avslutat. Vi har nu höst, och Kievs «våroffensiv» har inte inneburit annat än mikroskopiska framsteg i att befria någon enskild liten by. Putins mannar har grävt ned sig duktigt, och håller linjen. Genombrottet uteblev, och uteblir även framgent.
För all del kan man fortsätta skyttegravskriget i evighet, men småningom tröttnar allmogen på saken och går vidare. Mediernas direktrapporter tystnar, och kvar blir enstaka intermittenta notiser i nyhetsflödet, som tidigare i Irak, Afghanistan och Syrien. Stödet till Kiev minskar successivt i samma takt, och kvar finns bara den ekande tomheten, ångesten över att ha offrat hundratusentals liv för en meningslös sak.
Kanske knyter du näven i fickan av att läsa ovanstående, och tänker att det är moraliskt fel att låta makt gå före rätt, eller att i någon mening ta Moskva i försvar. Men någonstans måste idealismen faktiskt ge vika för realismen, nämligen när verkligheten inte längre medger utrymme för storverk eller mirakel.
Til syvende og sidst måste man gilla läget och godta das Ding an sich, den verklighet som förkunnar att kriget sedan länge är avgjort och nu mest väntar på en lämplig form av upplösning. Om din «moral» ändå är så trängande, kanske du borde göra slag i saken och själv ta dig till slagfältet, istället för att sätta ditt hopp till unga ukraïnska män och kvinnor som slaktas vid fronten?