Sleepy Joe Biden epitomiserar på sätt och vis sitt land när han ständigt snubblar och faller då han ska visa sig hurtig och springa upp för trappor, samt när han stammar och stakar fram orden i debatt och framträdanden. Han är en representant för ett senildement land i förfall, en nation som under tvåtusentalet har dignat under terrorism, misslyckade krig, finanskris, eskalerande underskott och coronapandemi, och allt mer förlorar terräng till uppstickaren i Asien.
Allt detta är samtidigt självförvållat, som exempelvis den islamistiska terror som har hemsökt USA och västvärlden under detta århundrade. Vän av ordning minns att USA inte bara i ord fördömde Sovjetunionen för att ha skickat trupp till Afghanistan 1979 i syfte att försvara den kommunistiska regimen mot mujaheddins uppror, utan att man framförallt smugglade enorma mängder vapen och pengar till de afghanska stammarna och till organisationer som al-Qaida bakvägen via Pakistan, och att man därmed bäddade för framtida terrorism och konflikter.
När man samtidigt på falska premisser om «massförstörelsevapen» invaderade Irak för att sätta punkt för Saddams regim, släppte man istället lös motsvarande stamkrig och banade väg för nya terrororganisationer som Islamiska staten i den hårdföra sekulära diktaturens ställe, och därmed förorsakade man ytterligare terror och flyktingströmmar till inte minst Europa – utan att USA för den skull har betalat för de enorma skador man har orsakat oss.
Debaclet i Afghanistan följer ett välbekant mönster, nämligen att den amerikanska regimen sätter in en gigantisk militär apparat för att kuva en förhatlig regim, men sedermera lämnar landet i kaos och ruiner. Av den arabiska våren blev inget annat än nya diktaturer, inbördeskrig, terror och flyktingströmmar, medan «nationsbygget» och den installerade «demokratin» i Afghanistan föll ihop på nio dagar – de «demokratiskt valda» ledarna sägs ha flytt i helikoptrar fullastade med pengar.
Man har liknat det tjugo år långa kriget i Afghanistan med det tjugo år långa kriget i Vietnam, som båda slutade med förnedrande scener med amerikaner som sjappar i panik. Motivet i Vietnam var att förhindra kommunistisk expansion enligt den paranoida dominoteorin, men i praktiken skedde ingen ideologisk spridning utanför de berörda länderna Vietnam, Laos och Kambodja – det var inte amerikanernas förtjänst.
Vietnam har sedan dess tagit rygg på Kina, med en liknande ekonomisk utveckling, och numera vill USA nyttja landet som en «allierad» mot den nya påhittade fienden Kina. Påhittad, nämligen för att USA ständigt uppfinner fiender och nyttjar andra som brickor genom att låtsas vara deras vän, bara för att senare överge dem och kanske till och med bli fientligt inställd.
Man kan erinra sig att USA först stödde Nationalistkina i inbördeskriget mot det kommunistiska upproret, och sedermera höll fast vid Taiwan som Kinas representant i trettio år fram till 1979, då man tvärvände och sökte Folkrepublikens vänskap i syfte att innesluta Sovjetunionen. Kina hade nämligen en fnurra på tråden med ryssarna, vilket USA ville utnyttja.
Den vänskapen var uppenbarligen tillfällig, och sedan Sovjetunionens fall har USA allt mer intagit en fientlig hållning till Kina, enkannerligen sedan landet kommit att utmana amerikansk hegemoni i regionen och på allt fler områden har blivit en formidabel konkurrent.
Sedan åtminstone Obamas «pivot to Asia» har man haft en strategi om att med olika medel söka kontra och obstruera Kinas vidare utveckling, genom att dels bilda allianser och handelspakter, och dels även orsaka handelskrig, angripa kinesiska företag med marknadsförbud och andra fientliga mekanismer.
Problemet med strategin är att den har varit tämligen ryckig och beroende av lynnigheten hos sittande president. Av handelspakten Trans-Pacific Partnership (TPP) blev intet, då efterträdaren Trump på sin första arbetsdag beslöt att hoppa av, och att sedermera riva upp ett flertal andra avtal för att söka en bättre deal med förment allierade parter i Europa och Nordamerika.
När USA nu söker allierade i Asien för att söka motverka Kina finns alla dessa faktorer i bakgrunden. Kan man verkligen lita på jänkarna, att de håller ord och ställer upp när det verkligen gäller? Vad är ett handslag egentligen värt med Onkel Sam, när man i en handvändning kan överge tidigare doktriner och byta vänner lika ofta som andra byter underkläder? När man kan invadera ett land och därefter sjappa med svansen mellan benen utan att ha åstadkommit ett dyft? När ett demokratiskt val över en natt kan ställa ingångna avtal på ända?
Om man får tro diskussionen i Taiwan har man där redan dragit slutsatsen att man måste lita till sig själv, och att USA inte är en garant för dess «självständighet». Man kommer nog att fortsätta köpa sekunda vapenmateriel från USA, men i övrigt känner man sig där nog rätt naken efter det amerikanska debaclet i Afghanistan. Och på liknande sätt resoneras det överallt i Asien, där Kina visserligen ses som en buffel, men samtidigt anses vara mer stabilt och pålitligt än jänkarnas ombytliga politik och ständiga schackrande.
Sleepy Joe ärvde både kriget i Afghanistan och Trumps beslut om att asvluta det, men det kunde för den skull ha skötts bättre, utan att alienera potentiella allierade i regionen. Biden har därmed sumpat den egna strategin att söka ringa in Kina med närmare förbindelser med andra nationer i området.
Samtidigt är det förstås rätt beslut att avsluta kriget och att lägga pengarna på mer uppbyggliga projekt. Nationsbygge och demokratiplantering har aldrig någonsin fungerat, och den militära vägen att dominera den moderna världen har egentligen aldrig varit framkomlig – det är en sorglig bieffekt av USA:s framgång under andra världskriget.
I rättvisans namn måste man säga att Biden sitter mellan en sten och ett hårt ställe, och att han oavsett beslut hamnar i korselden. Hans retorik om att uppdraget i Afghanistan inte leder någon vart är helt korrekt, men frågan är alltså hur han ska förhindra att en sådan mission företas igen. Vad blir USA:s nästa Afghanistan, Irak eller Vietnam?