Två förödande världskrig lade Europa i ruiner och försköt den globala maktbalansen. Extrem nationalism hade länge söndrat kontinenten. Tyskland, då den västra halvan, blev inte rumsrent över en natt, utan var isolerat efter krigsslutet. Men Tyskland hade naturtillgångar som Frankrike inte hade, nämligen kol och stål.
Kol- och stålgemenskapen gav således fransoserna tillgångar och tyskarna erkännande och återinträde i världsgemenskapen. Beneluxländerna och Italien ingick också i denna den första europeiska gemenskapen, vars slutliga mål var att bilda en europeisk federation för att förhindra ytterligare krig mellan nationer över resurser.
Det målet är ännu inte nått, då EU i grunden är en konfederation av suveräna stater som har ingått förbund i fördrag. Enhällighet inom förbundet krävs för fördragsändringar, vilket blir svårare att upprätthålla med fler medlemsstater och allt större komplexitet i organisationen. Konfederationer är som skapta för att upplösas, och unionen har därför utvecklat ett antal federala drag som ett sammanhållande kitt.
Europaparlamentet och EU-domstolen är två sådana federala organ som har beslutsrätt i hela gemenskapen, och där nationalstaten inte längre är suverän; suveräniteten har delvis förhandlats bort i fördrag. Den gemensamma valutan är en annan federal företeelse, där vissa stater har ett tidsbegränsat undantag. Försvar, skatter, socialpolitik och utrikespolitik ligger emellertid alltjämt på nationell nivå, och EU är därför ingen fullskalig federation.
Europeiska gemenskapen är således en sammanslutning av nationer snarare än medborgare. Tanken är inte och har aldrig varit att upplösa nationerna och bilda en europeisk superstat, utan att skapa gemensamma förutsättningar för medlemsstaterna. Med gemensamma regler, fri rörlighet, gemensam valuta och så vidare blir handel och annat utbyte mer effektivt och gynnar samtliga medlemsländer, samtidigt som Europa framstår som en starkt sammanhållen enhet för omvärlden.
Samtidigt är balansgången svår att upprätthålla. Sedan unionens första tid har motstånd funnits mot alltför stora mått av överstatlighet, och den senaste tidens utveckling har accentuerat detta problem. Unionen har åstadkommit frihet för europeiska medborgare, men har samtidigt misslyckats med att skydda de medborgare som inte har kunnat utnyttja friheterna fullt ut. Å andra sidan är det nationalstatens uppgift att sörja för det skyddet, och EU har inte mandat att göra det, eftersom unionen inte är en fiskal federation.
Öppna gränser inom unionen är en annan frihet som numera är förknippad med problem, nämligen för att unionens yttre gränser inte kontrolleras gemensamt utan av enskilda nationalstater. Numera finns en antydan till en sådan gemensam ansträngning, men den är ofullständig. Migrationskrisen är ett resultat av unionens oförmåga att hantera dynamiska situationer som inte i förväg är förhandlade i fördrag eller beslutade i gemensamma församlingar. Eftersom EU inte har utrikespolitiska befogenheter kan man inte snabbt och resolut hantera akuta situationer som berör flertalet medlemsländer.
Unionen skulle således behöva utvecklas till en fullskalig federation med gemensam beskattning, gemensamt försvar och gemensam utrikespolitik i tillämpliga delar, så att unionen i sig själv kan agera när det krävs. Dilemmat är att de suveräna nationalstaterna motsätter sig en sådan utveckling, samtidigt som de skyller resultatet på unionen.
Men det är inte Europeiska unionen som beslutar om hur många flyktingar som söker asyl i enskilda nationalstater, den har ingen beslutanderätt alls, och medlemsländerna står handfallna i att komma överens om en gemensam lösning, eftersom man har vitt skilda ståndpunkter. En federal union skulle ha befogenhet att redan från början kontrollera skeendet vid den yttre gränsen och därefter i den vidare hanteringen.
Att lösa upp unionen är inget alternativ, ty då skulle Europa snabbt sjunka in i gamla mönster av nationella trätor och till och med krig. Konkurrenskraften gentemot omvärlden skulle för de flesta länder försvagas, och ansenlig friktion skulle uppstå i handel och andra utbyten. Något måste vi ha lärt av Europas blodiga historia?
En starkare federation innebär förvisso att den nationella suveräniteten minskar, men å andra sidan blir det då ordning och reda på torpet. En union med en handlingskraftig centralenhet skulle med säkerhet orsaka bisterhet i månget nationellt parlament, men skulle å andra sidan klara av att reda ut de kriser som förlamar unionen och dess medlemsländer. Man förlorar en del, men vinner desto mer.
