K-partiets hundraårsjubileum i Kina tycks gå spårlöst förbi i statstelevisionens rapportering. Man kunde ju tänka sig att allmännyttig television mer än andra skulle ta på sig rollen att ge en någorlunda objektiv bakgrund till vad som nu timar, men i själva verket är det en ideologiskt driven statstelevision som ser det som sitt kall och sin «mission» att motarbeta såväl Kina som andra ickedemokratiska stater, här genom att surmulet ignorera.
DN-tidningen ger åtminstone en någorlunda habil summering av jubiléet och partiet, men slår därefter till med ett öppet brev till Folkrepubliken. Man menar att Kina stryper press- och andra friheter i Hongkong, senast genom att angripa företrädare för Apple Daily.
Man menar också att det är de fria demokratiernas uppgift att fortsätta stödja Hongkongs secessionistiska rörelse, men det är alltså precis den ordning som har motiverat införandet av säkerhetslagen och de därpå följande operationerna. Det är dags att inse att Väst har förlorat sin koloniala utpost för gott, och att Hongkong som en del av Kina inte kan angripa moderlandet, särskilt inte med stöd av utländska krafter.
Hongkongs friheter är annars i övrigt intakta, och det enda som har hänt är att Hongkong har fått en normal juridik som europeiska stater. Givet tidningsdöden i Sverige vore det mer klädsamt att rikta angreppen inåt, mot de egna mediekartellerna, än att beklaga sig över att en enda tidning i Hongkong har kastat in handduken.
DN-tidningen följer även upp med en ledare i vilken man berättar att Kommunistpartiet en dag kommer att falla. Tveklöst är det så, eftersom inget varar för evigt, men den dagen är inte här och nu. Kommunistpartiet är här att stanna ett bra tag till, och därefter har man bara att rätta sig – önsketänkande leder aldrig någon vart.
Man gör också det klassiska misstaget att jämföra med Sovjetunionen och att bokstavligen tolka förledet «kommunist», när partiet gång efter annan har visat sig vara en pragmatisk organism som anpassar sig efter rådande omständigheter. Kina är inte Sovjetunionen, utan är i de flesta avseenden dess diametrala motpol. Man har inte heller Sovjetunionens specifika problem, utan åtnjuter stort förtroende och har moment i utvecklingen.
I partiideologin förekommer begreppet 实事求是 (shí shì qiú shì), det vill säga att söka sanningen från fakta. Många gånger har man visserligen haft svårt att själv följa maximen, men den är ändå en ganska bra pragmatisk princip. DN-tidningen och andra kinafientliga krafter i Väst borde ta till sig den, och inse att man inte har något inflytande i Kina, att Kinas demokratiska utveckling är en intern angelägenhet som inte är i behov av Wolodarskis eller Soros benägna bistånd, att man inte kan påverka på annat sätt än att föregå med gott exempel.
För övrigt kommer partiet inte att «falla» på det sätt DN-tidningen föreställer sig, utan kommer återigen att anpassa sig organiskt efter rådande omständigheter. När den ekonomiska tillväxten avtar och kanske ersätts med några bittra år, när medelklassens krav om förändring växer, och när man har uppnått sitt primära mål att bli en stark välfärdsstat, kommer partiet att godta demokratisering och bli ett parti i mängden, kanske ett socialdemokratiskt. Det speglar då utvecklingen i andra asiatiska länder, likväl som i europeiska.
Kineserna är visserligen som vi andra, och de vill säkert ha «frihet», men framförallt vill de vara i kontroll över sin egen nations riktning och inte bli en amerikansk klientstat i mängden. Det är bara med historien som fond som man kan dra korrekta slutsatser om Kinas, kinesernas och partiets bevekelsegrunder.