En diskussion i ett forum gällde frågan huruvida man skulle sympatisera med USA eller Kina i händelse av en väpnad konflikt de två stormakterna emellan. En del menar här att svenskarna närmast med automatik skulle ta ställning för USA, särskilt i ljuset av hur mycket det allmänna förtroendet för Kina har dalat under år av nattsvart mediepropaganda.
Rimligare att anta är nog att de flesta kommer att ta ställning för den som blir angripen, och man kan här erinra sig att USA knappast åtnjöt något högt anseende i Sverige eller världen under det tjugo år långa vietnamkriget (1955–1975), som man sedermera förlorade. Till och med statsministern tog till orda och försurade därmed kraftigt relationerna till sin överordnade i Washington.
Även det nära nio år långa irakkriget (2003–2011) blev en black om foten i den allmänna opinionen för USA, givet att man anföll med en falsk förevändning om förekomst av «massförstörelsevapen», även om nog ingen grät en tår för Saddam Husseins personliga öde. Kriget «vann» USA, samtidigt som man fick på halsen en betydligt mer vidgad terrorrörelse, som gav upphov till en rad nya krig, som pågår än i dag.
Mer förståelse hade man då för afghanistankriget (2001–2021), eftersom det skedde i efterdyningarna av och hade klar anknytning till elfte september-attackerna. Egentligen anföll man inte heller Afghanistan, utan tog sig an talibanrörelsen och dess nätverk av terrorgrupper, en rörelse som aldrig kan få sympati i världsopinionen. Det efterföljande kriget mot islamiska staten (2014–) har således också vunnit sympati bland allmänheten, trots att man själv har gett upphov till dessa rörelser och genom sina krig orsakat massiva flyktingvågor till Europa utan att kompensera för detta.
USA skulle således aldrig kunna vinna världsopinionens stöd genom att direkt angripa Kina, utan behöver en förevändning för att iscensätta en sådan konflikt. En möjlig sådan finns i provinsen Taiwan, som man menar är ett självständigt land i behov av amerikanskt beskydd. Någon konkret utfästelse att försvara ön finns inte, och den officiella policyn är sedan länge att erkänna principen om ett Kina och förespråka en fredlig lösning av den kvarvarande dispyten sedan inbördeskriget 1945–1949.
Kina har ingen primär avsikt att ta Taiwan med våld, men har ändå deklarerat att man kommer att agera om provinsen utropar självständighet, antingen genom dekret eller genom att ändra konstitutionen. Hittills har president Cai Yingwen inte vågat sig på en sådan manöver, utan menar luddigt att ön de facto är ett självständigt land utan behov av en formell deklaration – smygsjälvständighet.
USA har på senare tid sökt provocera Kina genom att förrätta sin vaccindiplomati med Taiwan under uppseendeväckande former, bland annat genom att transportera de överblivna Astra-doserna och företrädare för Washington i ommålade militärplan. Även den amerikanska «kulturattachén» – de facto-ambassadören – anlände i ett sådant fordon.
Om man eskalerar den strategin genom att småningom låta landsätta skarpa båtar eller flygplan riskerar man utlösa krig, eftersom Kina kommer att tolka det som ett angrepp på det egna territoriet. Det är en sak att man låter ön regera sig själv och köpa in amerikansk materiel till sitt försvar, en annan om USA etablerar en militär närvaro alldeles vid Kinas kust – det är då kubakrisen i repris.
Om USA söker väpnad konflikt med Kina, för att sinka dess vidare framfart, är en sådan provokation vägen framåt, eftersom man då kan få med sig världsopinionen under förevändningen att man försvarar en demokrati som angrips av den förment kommunistiska diktaturen. De flesta svenskar, européer och andra har inte den blekaste aning om de egentliga bevekelsegrunderna, och inte heller om den bakomligggande politiska historien eller ens sentimentet i Taiwan, varför man nog köper sådan fabulerad retorik. I alla fall för stunden.
En helt annan fråga gäller emellertid huruvida USA har något att vinna på en sådan konflikt. Man kunde inte vinna i Vietnam mot gerillatrupper av bönder, trots fullständigt överlägsen slagstyrka. Man kunde inte heller vinna mot ett efterblivet Nordkorea under koreakriget, utan fick se sig tillbakadrivna av Befrielsearmén när Kina gick in på Nords sida.
Hur skulle man då kunna vinna mot ett Kina som är närmast jämbördigt och på regional nivå har överlägsen konventionell slagstyrka? I ingen simulering av ett krig om Taiwan avgår USA med segern, utan får se sin flotta sänkt av Dongfeng-missiler och sina flygplan till största delen nedskjutna, det vill säga besegrade och utdrivna från de kinesiska haven.
Men samtidigt skulle man kunna förorsaka Kina skador, inte främst materiella sådana utan i form av politiska störningar, inrikes destabilisering, internationella sanktioner, bojkotter, minskad handel med mera, det vill säga åstadkomma ett avbrott i Kinas vidare uppgång och därmed köpa sig viss tid.
Det vore nog ändå en pyrrhusseger, för Kina har dimensionerat för ett sådant scenario med allt större mått av självförsörjning, och är betydligt mer uthålligt än USA i en sådan konflikt. Tids nog skulle ett sinoamerikanskt krig bli lika meningslöst som de i Vietnam, Irak och Afghanistan, och Kina skulle småningom borsta av sig dammet och fortsätta som om inget hade hänt – men nu med Taiwan återförenat med modernationen och USA detroniserat i regionen.
Själv står jag naturligtvis på Kinas sida i en sådan konflikt, helt enkelt för att jag sympatiserar med den kinesiska saken att ena och hela landet efter ett «förnedringens århundrade» av semikoloniala ambitioner från ett arrogant väst, även omfattande den amerikanska skurkstaten. Det finns så att säga ingen tvekan om vem som har för avsikt att angripa vem, och i vilket syfte – och det är hög tid att de arroganta amerikanerna sätts på plats.
Den heliga demokratin då? Taiwan kan faktiskt ha kvar sitt styrelsekick, sin autonomi och till och med sitt försvar under ett fredligt återförenande. Men att gå en egen väg som ett självständigt land är inte förenligt med de randvillkor som den politiska situationen sätter, och man har därför att träffa ett val. Innan andra väljer i dess ställe.
