Man kan enkelt notera att kvinnor är mer benägna än män att ta självisar, det vill säga ta bilder av sig själva («selfies», som en del kallar det på främmande tungomål). Kvinnors utseende kan vara en tillgång som ger sexuell makt och därmed i en förlängning även pengar och annan makt. Det handlar om att utöva kontroll över hur man framstår för andra, en verksamhet som kvinnor därför behärskar bättre än män.
Fenomenet har inte uppstått med mobiltelefoner och internet, utan är lika gammalt som konsten själv. Den första istidskonstens venusfiguriner anses i en viss feministisk tolkning ha perspektiv som antyder självporträtt, därav de underliga proportionerna, som framträder när man ser sig själv uppifrån och ned.
I konstnärlig utövning torde män och kvinnor vara likvärdiga, givet samma förutsättningar. Män kan i medel möjligen ha bättre förmåga att projicera tredimensionella avbildningar på duken, eftersom män generellt har bättre förmåga att visualisera i tre dimensioner. Landskapsmålare är därför typiskt män.
Men i en gren är kvinnor avgjort bättre, nämligen vad avser självporträtt, av skäl som har att göra med det inledande resonemanget. De är inte nödvändigtvis bättre på att porträttera andra, men känner sig själva avsevärt bättre än sina manliga kolleger. Detta har slagit mig när jag under en tid har studerat konst från förr och nu.
Man kan till exempel betrakta hur Sofonisba Anguissola (1532–1625) framställer sig själv 1556, och jämföra med renässansens många manliga megastjärnor. De senare gör oftast taffliga framställningar av sig själva, eftersom de inte är vana vid att betrakta sin egen person. Den förra gör tvärtom ett så briljant självporträtt att ingen samtida kan mäta sig med prestationen.
Lavinia Fontana (1552–1614) i den efterföljande generationen gör om bedriften 1577. Typiskt för kvinnliga självporträtt är ett slags kommunikation med betraktaren, medan män mer framställer sig distanserat i tredje person. Med en modern terminologi skulle man säga att kvinnor framställer sig som subjekt, och män som objekt (möjligtvis har feminister här en omvänd tolkning).
Den moderna självisen framträder, menar jag bestämt, 1782, då en tjugosexårig Élisabeth Vigée Lebrun (1755–1842) porträtterar sig själv som attraktiv societetsdam snarare än som konstnär. Det är bara mediet som skiljer från moderna självisar, men framställningen är förstås överlägsen. Självporträtten lär ska ha varit väldigt populära, vilket man kan förstå.
Men även i den obligatoriska konstnärsframställningen från samma år framhäver Lebrun sin kvinnliga charm mer än den professionella framtoningen, som en modern linslus som gärna vill synas. Till skillnad från moderna självisar behövde dessa kvinnor inte ta bilder från ovan för att tunna ut sig själva, eftersom de ändå hade full kontroll över framställningen.
