Den frihetliga vänstern gick en gång i bräschen för att införa ett visst mått av yttrandefrihet i Sverige, bland annat genom att avskaffa förbudet mot pornografi. Även blasfemilagar undanröjdes och ersattes med en lag om trosfrid, som i sin tur skrotades till förmån för den mer tveksamma hetslagen.
Därefter har utvecklingen i allt reverserats, och det är paradoxalt samma vänster som har drivit på, bland annat genom att angripa just pornografi, men framförallt genom att nyttja lagen om hets mot folkgrupp som ett universalverktyg att systematiskt stänga ned uttrycksfriheten, tillsammans med ständiga angrepp mot grundlagen.
Vänsterdemagogen Andersson förordar således att även koranbränningar ska omfattas av hetslagen, och motivet tycks vara den sedvanliga populistiska ansatsen att angripa Sverigedemokraterna mer än att lösa ett konkret samhällsproblem. Det våta fingret är ständigt uppe i luften: hur kan vi bäst sabotera för Åkesson?
Argumenten blir därefter, och speglar den danska hållningen om att det blott är «en lille flok» som bränner koraner, att det rör sig om en ytterst liten minoritet vars uttryck man enkelt kan inskränka, enkannerligen då det er jo ganske få personer på den yderste højrefløj, der brænder koraner af.
Anderssonskans variant på samma tema är att det «ju» inte är svenska folket som har rest sig upp för att bränna koraner, utan att det «ju» bara rör sig om två enstaka personer, vilkas yttrandefrihet man med enkelhet kan kväsa för majoritetens båtnad.
Men yttrandefrihet existerar alltså inte för majoriteten, utan för att en minoritet ska kunna uttrycka för majoriteten obekväma utsagor, exempelvis en socialistisk agitator i 1800-talets högborgerliga Sverige. Agitatorn i fråga är här en enda person, men representerar väldigt många fler än sig själv, på samma sätt som en enstaka ledarskribent vid en tidning förfäktar mångas åsikter.
På samma sätt är det med agitatorn Salwan Momika, vars modiga uttryck för religionskritik stöds av en månghövdad skara, en betydande minoritet av yttrandefrihetens, sekularismens och den verkliga liberalismens vänner. Tystar man Momika, täpper man även igen alla andra kritiker på en och samma gång, inte minst den diaspora av verkliga flyktingar som tar sin hand från den totalitära ideologin islam.
Det är en förbannad skam att Anderssonskan inte har intellektuell kapacitet att inse dessa större sammanhang, utan söker nyttja händelsen för futtiga inrikespolitiska duster om inget alls. Socialistledaren borde begrunda partiets rötter och betrakta yttrandefriheten i ett betydligt vidare sammanhang.
