Statsmediernas klimatagenda måste underhållas, men i brist på inrikes bränder får man ge sig utomlands för att finna bevis för den tes man driver. Och tesen är att det brinner allt mer när klimatet blir varmare. Men har den uppfattningen täckning i verkligheten, eller är det mest ett skrämskott för att engagera generation Klimat-Greta till politisk handling i form av blockader och konstförstörelse?
Frågan är naturligtvis ledande, och svaret är att bränderna minskar. Under innevarande sekel har de minskat med 25 %, men den linjära trenden står sig under hela nittonhundratalet. Så varför berättar man inte detta i rapporteringen om bränder? För att det inte passar in i eländesnarrativet om att vi «brinner upp».
Alltså väljer man i kraftig bias ut enskilda anomalier åt andra hållet, det vill säga jagar skogsbränder där de för närvarande förekommer för att ge intryck av att det är ett fenomen med ökande förekomst. På samma sätt rapporterar man gärna «extremtemperaturer» när de inträffar, utan att för den skull beakta att långt fler dör av kyla än av värme – inte bara i vår kalla del av världen, utan globalt.
2018 står som en kraftig avvikelse för vårt vidkommande, och statstelevisionen har sedan dess nyttjat fenomenet som ett «bevis» för att klimatförändringarna leder till fler skogsbränder. På förekommen anledning rapporterar man även om någon «ny studie» som bekräftar den egna biasen, det vill säga att Sverige «kan räkna med» fler skogsbränder.
Men även för Sverige är trenden vikande. På samma sätt som väder inte är klimat, är en enskild intensiv skogsbrandssäsong inte bevis för en värld som brinner mer. Alltså får man veva 2018 i allt mer nostalgisk repris, medan verkligheten har att de senaste fyra åren har sett rekordfå bränder.
Hur hänger det ihop med ett varmare klimat? Busenkelt: ju mer värme, desto våtare blir det, i medel. Det är aldrig så torrt som under glacialstadier, med massiv förekomst av både kalla och varma öknar, utöver själva istäcket. Omvänt är det aldrig våtare än under heta drivhusstadier.
Sant är att vissa regioner fläckvis blir torrare, men den sammanlagda förekomsten av öknar och torra regioner minskar alltså med ökad temperatur. Självaste Sahara grönskar specifikt under varmare perioder, och kommer att göra så igen vad det lider. Alldeles oavsett människans utsläpp, eftersom helt andra och starkare drivkrafter bestämmer detta.
Säkert har även du märkt att innevarande sommar präglas av tämligen riklig nederbörd, och det är alltså den faktorn som är utmärkande för klimatförändringarna. Det blir varmare, men bara i medel, och i praktiken genom att säsongerna förskjuts. Det blir inte högre maxtemperaturer, utan snarare lägre då ökad fukt har en dämpande effekt på temperatur. Det som ökar är mintemperaturer, vilket då driver upp medel.
Sverige har alltså inget att frukta av klimatförändringarna, annat än minskade kostnader för uppvärmning och en ökad förekomst av flora och fauna. Och faktum är att världen i stort inte heller riskerar att «brinna upp» eller «gå under», utan i stort kommer att hantera förändringarna.
Men det förutsätter då att man har en realistisk problembeskrivning och därmed även prioriterar rätt slags verktyg. Så är förstås inte fallet i dag, och i det avseendet är statsmediernas enfaldiga klimatporr inte direkt konstruktiv, utan mest kontraproduktiv.