Bland uigurerna i Xinjiang i västra Kina finns personer som inte alls ser ut som typiska türkfolk, utan mer liknar européer med blont eller rött hår och blå ögon. Det är för att de är européer med blont eller rött hår och blå ögon, nämligen tillhörande det forna indoeuropeiska folkslaget tokharer, som sedermera assimilerades av uigurer.
Indoeuropéerna stammar från jamnakulturen vid Svarta havet, och har genom våldsam expansion under bronsåldern lagt under sig i stort sett hela Eurasien fram till Kina, plus senare kolonisation av Amerika och Australien. Det kunde ske genom att man var först med att tämja hästen och nyttja hjulet, och genom en höggradigt hierarkisk stratifiering av samhället.
Det rör sig alltså inte om germaner och kelter som har förirrat sig österut, utan om förfäder till både germaner och kelter som har expanderat i alla riktningar från ett förmodat urhem vid Svarta havet vid -4500. För det senare finns stöd i arkeologi, komparativ lingvistik och inte minst genetik, som med god precision förlägger sagda urhem någonstans i nuvarande Ukraïna.
En äldre hypotes gör gällande att urhemmet stod i Anatolien, vilket skulle kunna tyckas ha stöd i att det äldsta (-1600/-1300) kända indoeuropeiska språket är hettitiska, som talades av hettiterna i nuvarande Türkiet – det fanns inga türkar där vid den tiden, utan anatolerna var indoeuropéer, de första att emigrera från urhemmet vid -4000. Tokharerna hör till den näst äldsta migrationskullen, från -3700, medan Västeuropa och Iran/Indien erövrades i nyare tid, från -3100 fram till -1000 (germaner).
Tokhariska språk hör till de så kallade kentumspråken i den indoeuropeiska språkfamiljen, till skillnad från satemspråken. Centum, med uttal /k/, är här förstås talet ett hundra på latin, medan motsvarande på avestiska är satem med uttal /s/. Att vi säger hundra med /h/ och latinets arvtagare spanska med flera nyttjar /s/ för motsvarande räkneord beror på senare ljudförändringar, och uppdelningen rör således ett mer ursprungligt förhållande.
Alla kentumspråk, med undantag för de tokhariska, är förlagda till Västeuropa och Anatolien (hettitiska) och satemspråken till Östeuropa, Iran och Indien. Att tokhariska språk (det finns flera) inte är satemspråk beror således på att det är en mer ursprunglig gren, och att satemspråken därmed är en konsekvens av en intern utveckling i det indoeuropeiska kärnområdet med senare förgreningar.
Genom tokharerna har hästen och hjulet introducerats i Kina (vid -1200), och faktum är att det kinesiska ordet för kärra (車, chē, fornkinesiska *kla) kan stamma från kukäl (tokhariska A) eller kokale (tokhariska B), ytterst från urindoeuropeiskans *kʷékʷlos. Än mer fascinerande blir etymologin i betraktande av det äldre ordet 軲轆 (gūlu).
Från urindoeuropeiskans *médʰu för mjöd (det vill säga alkoholhaltig brygd av honung) har vi mīt på tokhariska B, och därifrån en vidare härledning till motsvarande kinesiska ord 蜜 (mì, fornkinesiska mit) för honung, och vidare förgrening till Korea (밀, mil) och Japan (mitsu). Även türkarna har tagit till sig mjödet genom *mïr, uppenbarligen en populär dryck.
Vi känner de tokhariska språken, uppdelade i varianter A (turfanska), B (kucheiska) och C (kroranska eller loulanska), genom skrifter från -800 fram till 1200-talet, då både språken och folket upphörde att existera. A är här det mer ursprungliga språket, och det nyttjades som liturgiskt språk, medan variant B var det gängse talspråket. Status för variant C är mer osäker.
Alfabetet var inte latinskt, utan av brahmisk typ. Från induskulturen tog man även buddismen, som utgjorde tokharernas religion, i vart fall av deras texter att döma. Några ord på tokhariska B: laks (fisk, samma som vårt lax), mācer (moder), pācer (fader), ñem (namn), tuwe (du), wes (vi), trey (tre) och śana (fru, jämför polska żona och ryska жена). Därmed inte sagt att vi skulle kunna språka med dem, för de flesta ord är betydligt mer avlägsna.
Belägg för tokharisk expansion in i Xinjiang finns från -2000 genom mumier bevarade i det torra ökenklimatet. DNA-analys visar kaukasiskt arv med ljus hårtyp, med patrilinjärt arv helt och hållet av västeurasisk typ och matrilinjärt av mer blandad sort – samma fenomen som visar sig i Västeuropa, där hela manliga släkten utraderades medan de kvinnliga assimilerades av indoeuropéerna.
Vid begravningsplatsen Xiaohe (小河墓地) i Lop Nur i Xinjiang har man funnit ett trettiotal sådana mumier och runt tre hundra gravar, varav många plundrade. Platsen dateras till bronsåldern, med äldsta fynd från -2000. 92 % eller 11 av 12 manliga fynd visade spår av haplogrupp R1a1, som är typisk för Västeuropa och har sitt ursprung i jamnakulturen.
Vid en annan begravningsplats i Lop Nur (Taiyang, 太阳墓地) har man funnit en välbevarad mumie av en vit europeisk kvinna med rött hår. DNA-analys visar på keltiskt och skandinaviskt ursprung, men även sibiriskt – vilket är ekvivalent med att hon var tokhar. Hon dog -1900 i fyrtioårsåldern, var runt 155 cm lång och går under benämningen skönheten från Loulan (楼兰美女, Lóulán měinǚ). Loulan är det kinesiska namnet för Krorän, som tokharerna själva kallade sitt oasrike.
Tokharerna hade inte mycket att sätta emot när man slutligen hamnade mitt i stridigheterna mellan den kinesiska Tangdynastin och å ena sidan türkiska nomader och å den andra det tibetanska imperiet. Både Tang och Tibet erövrade i omgångar de tokhariska oasstäderna, och från 800-talet tog det uiguriska khanatet över för gott. Tokharerna inlemmades i khanatet, och försvann därmed successivt som självständig folkgrupp.