Efter Skolverkets monumentala fadäs att försöka fasa ut antiken ur historieundervisningen i grundskolan har en pseudodebatt om andra förändringar uppstått. Den kristna flanken är således upprörd över att bibelen inte explict nämns i uppdragsbeskrivningen, och man gör därmed vantolkningen att den helt har utgått ur undervisningen. Så är förstås inte fallet, utan man har uttryckt sig mer generellt och lämnat detaljerna till lärarkåren, precis så som det ska vara.
För den moderna skolan är problemet emellertid det omvända, nämligen att man lägger allt för stor vikt och tid åt en förlegad lära som inte längre har någon relevans. Under 1960-talet drog man konsekvensen av det genom att avskaffa den specifika kristendomsundervisningen och istället instifta en mer allmän religionskunskap. Det kristdemokratiska partiet bildades som en konsekvens av att bön och bibelläsning utrangerades.
Men religionskunskapen innehåller alltjämt en oproportionerlig tonvikt på kristendom, och eleverna har att lära sig så kallade psalmer och besynnerliga kyrkotekniska termer som saknar relevans för alla utom troende. Förmodligen resonerar man att kristendomen utgör ett kulturarv, men det samma kan förstås sägas om forn sed – som knappt alls studeras.
Religionskunskap hör tillsammans med ett antal andra ämnen som slöjd till förlegade studieämnen. Det rätta hade varit att etablera en kurs i filosofi som förutom att behandla livsåskådningar med objektivitet och likvärdighet även ger värdefulla insikter i argumentationsanalys, etiska resonemang och logik. Därmed hade man även täppt till vägen för kristna religionslärare att göra smygreklam för sin tro och dess seder, som konfirmation och annat som inte har någonting med skolan att göra.
Kristendomens historiska förlopp förläggs naturligtvis till just historia, som även har att behandla andra livsåskådningars historiska förlopp. Det som ska studeras är mekanismerna för kristendomens utbredning, inte dess trosatser eller specifika innehåll. Det som ska förmedlas är kristendomens utveckling ur panbabylonisk religion och maktkamp under antiken och medeltiden.
En del debattörer menar att bibelen förekommer flitigt i kulturen, och att man därför bör känna till sådana referenser. Men det lär man sig just genom kulturen, och inte i skolan, på samma sätt som man genom kulturen får del av mängder av andra saker som inte explicit berörs i skolundervisningen.
Givet att kunskapsmassan växer får mindre nyttiga discipliner helt enkelt maka på sig. Skolans roll är att förbereda eleverna för livet och en yrkesroll, inte att vara en filial till statskyrkan. Skrota således bibelen, och med den psalmer, slöjd, hemkunskap och annat trams som inte har i 2000-talet att göra.