Kategorier
Ekonomi Europa Politik

Skvalpvalutan

Moderaternas Carl Bildt hävdade under valrörelsen 1998 att kronan var en skvalpvaluta, det vill säga fluktuerade stort i förhållande till andra valutor. Utspelet syftade på att kronan emellanåt utsattes för spekulation av Soros och olika kapitalstarka investerare, som just 1998 och tidigare 1992.

Bildt vann inte valet, men Perssons sosseregim tog i vart fall intryck, varvid Riksbanken blev självständig i förhållande till regeringen. Tidigare hade penningpolitiken ofta nyttjats för politiska utspel av olika slag, inte minst i form av devalveringar i syfte att stärka konkurrenskraften, men sådan manipulation ogillas starkt av omvärlden.

Vid tiden förelåg fast växelkurs mot en valutakorg dominerad av US-dollar, men spekulationerna medförde att kronan blev flytande från 1992 under bankkrisen, samtidigt som marginalräntan höjdes till 500 %. Stora delar av Europa övergav på liknande vis fast växelkurs.

Kronan har emellertid fortsatt att skvalpa, beroende på valutans litenhet. Bildts förslag var att ingå i den monetära unionen, men Sverige valde som bekant bort det alternativt i en folkomröstning 2003. Just då stod kronan lågt i förhållande till euron, varför det kanske var lika bra.

Men nu är vi där igen, och en euro betingade häromdagen tolv kronor, vilket under tio års tid motsvarar en värdeminskning om 40 %. Förhållandet är likartat för dollar och andra valutor, och svenskarnas köpkraft blir därmed allt mer urgröpt. I kombination med hög inflation och stigande räntor gör det svenskarna till Europas nya fattighjon.

Kronan blöder mot euron.

För näringslivet är en svag krona alltjämt en konkurrensfördel, eftersom Sverige är exportberoende, men hushållen har inte så mycket nytta av det, då det mesta vi handlar ändå importeras, i allt från mat och kläder till elektronik.

Vän av ordning noterar att det ändå tenderar att gå upp och ned, och att de goda tiderna småningom kommer åter. Men det lär i så fall dröja, och det kronkursen signalerar är att omvärlden inte tror på svensk ekonomi.

I botten ligger en hägrande bostadsbubbla, våldsamma problem med segregation och utanförskap efter alldeles för stor immigration, och inte minst de energiproblem som ett flertal ministärer har åstadkommit genom att lägga ned kärnkraften. Alla dessa faktorer bidrar till att sänka svensk ekonomi för lång tid framåt. Exempelvis segregationen kommer att ta minst en generation att åtgärda, medan energiomställningen kommer att ta tio-femton år i anspråk, förutsatt att Miljöpartiet inte åter kommer i maktställning.

När kurvan väl vänder ned igen är det hög tid att ansöka om medlemskap i EMU, så att vi kan slippa denna återkommande berg- och dalbana. Det är då dags att begrava kronan, och för ändamålet behöver folket överhuvudtaget inte konsulteras – medlemskap är nämligen obligatoriskt enligt EU:s stadgar, och vi har därför redan sagt ja.

Att vi ändå står utanför beror inte så mycket på folkomröstningen, som att vi faktiskt inte uppfyller de formella kraven, ironiskt nog genom att låta kronan skvalpa. Ett delmål är således att knyta kronan till euro via ERM II, vilket bör ske när kronan småningom har börjat återhämta sig, på det att vi kan få en någorlunda bra utväxling.

Även dollarn blir allt dyrare över tid.