I Kina hade jag under en period möjlighet att sporadiskt språka med nordkoreaner, naturligtvis inga yngre människor av det vanliga slaget utan i själva verket kadrer på språkutbildning. På ytan kan de förefalla ganska normala, och vanliga samtalsämnen kring sport, tjejer och dylikt indikerar inget iögonenfallande konstigt. Däremot får man sig en tankeställare om man placerar en sådan nordkorean framför en världskarta, då vederbörande närmast reflexmässigt pekar på den amerikanska landytan och börjar prata upprört om «fienden». Det är uppenbart att denna tvångsneuros odlas som en statsreligion i landet.
Och även om man kan konversera en och en med dessa nordkoreaner håller de vanligtvis ihop tätt och undviker sammankomster med andra, exempelvis vid sådant som fester eller restaurangbesök på stan. Istället kan man höra den nordkoreanska församlingen trängas ihop i något rum för att lyssna på och stämma in i nationalsången eller hyllningssånger till den käre ledaren Gim Jeongil.
Kalla kårar längs ryggraden får man när man närmare betraktar vissa beteenden, som när en av dessa kadrer med foten strök en katt, inte för att leka med den utan som en inövad rörelse för att undersöka om djuret var vid liv. Vanligtvis är det då människor man undersöker på samma sätt, exempelvis i fångläger.
Det får ändå ses som en marginellt positiv händelse att man har ett visst utbyte med Kina och Ryssland, två traditionella bundsförvanter som numera förvisso inte delar ideologin men däremot har intresse av stabilitet i regionen. Att Kina uttrycker formell sorg snarare än att håna diktatorn är ett uttryck för det, som ett sätt att vårda relationerna just i syfte att uppnå förändring. Inofficiellt kallas Gim Jeongil annars 金二胖 (Jin Erpang) av den kinesiska internetmobben, där tilltalsnamnet betyder «tjockis nummer två» (efter Gim Ilseong, landets evige president).
För vad man måste ha klart för sig är dels att situationen aldrig kan förändras genom folklig revolution, helt enkelt för att medborgarna är så avskärmade från verkligheten att de inte har den information eller de kommunikationsmöjligheter som krävs. Varje möjlig förändring i Nordkorea måste komma till stånd genom en revolution uppifrån, som resultatet av en maktkamp eller en insikt om att det får vara nog, och det är just när den store ledaren avviker som denna möjlighet infinner sig.
Dels måste man inse att även om ledarskiktet är välinformerat är den utbredda paranojan inget spel för galleriet, utan en äkta känsla av att man står på randen till krig mot USA. I det läget hjälper det inte att skratta åt den mentalsjuka patienten, inte heller att skramla med vapen och uttala hårda ord som ändå bara får motsatt effekt. Det går inte att resonera med Nordkorea som om det vore en normal regim, dess paranoida sjuklighet är kliniskt verklig, och ledargarnityret är lika mycket offer för detta verklighetsförvrängningsfilter som alla andra.
Kina begriper detta, och det förefaller som att även USA har en viss insikt om sakernas egentliga tillstånd att döma av Clintons retorik. Frågan är dock om Sydkorea begriper det, med tanke på att man nu sätter militären i högsta beredskap och därmed trappar upp insatsen. Sydkorea har naturligtvis en släng av samma paranoja, givet att man tvingas leva med ett ständigt hot.
När Gim Ilseong dog 1994 skedde just en sådan ömsesidig upptrappning, med försämrade relationer som följd. Vad som krävs är nog snarare att man närmar sig patienten med färre krav och en verklig öppning för förändring. USA har möjligheten att göra som man en gång gjorde med Kina (för att innesluta Ryssland), att låta regimen hållas och låta politiska förändringar dikteras av ekonomiska och sociala villkor.
Låt Nordkorea ha sina kärnvapen, behandla landet som en politiskt normal partner och lägg allt krut på ekonomi och handel med landet. Om Nordkorea ges denna typ av stabilitet i relationerna med omvärlden kommer man för egen hand att inse vad som behöver göras för att utveckla landet vidare, och psykosen kanske släpper så småningom.
Det är den möjligheten USA, Sydkorea, Kina, Japan, Ryssland och resten av världssamfundet har, att nu sträcka ut en hand till Gim Jeongeun och resten av partiapparaten och erbjuda handel istället för konfrontation, ty den senare lösningen har uppenbarligen inte fungerat under alla dessa år utan bara resulterat i en paranoid kärnvapenmakt med en ständigt svältande befolkning. Man får helt enkelt släppa prestigen och se realpolitiskt på saken.