Kitimbwa Sabuni – ja, bror till Nyamko – är en vokal figur i Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén, och han ses ofta uttala sig i frågor kring rasism, senast i ett utspel om en staty av Gustav III.
Han säger: Vad folk behöver lära sig är att statyer inte är några historieböcker i rummet, utan statyer reser olika ideologiska projekt. Det är aldrig ren historia. De här projekten förändras över tid och om vi idag har ett antirasistiskt projekt, skulle vi då inte revidera stadsbilden efter det?
Statyer i all ära, men den företeelse som utgjorde grunden för den transatlantiska slavhandeln heter kristendom, ett storslaget ideologiskt projekt som spänner över två tusen år, och den dominerande samhällskraft som gav sin välsignelse till slaveriet.
Med det kristna korset som förevändning togs «saracener» (inbegripet negrer i Afrika) och andra otrogna i «evigt slaveri» (personas in perpetuam servitutem) som straff för att inte ha anslutit sig till den enda rätta läran, enligt ett antal påvliga bullor. En bulla är en kungörelse, ett dekret som har större tyngd än ordinär nationell lag.
Sådana bullor har ofta använts för att motivera «rättvist krig» (jus bellum justum), exempelvis korståg mot «otrogna» (motsvarande islamisk jihad), men alltså även för att rättfärdiga slaveri. De båda fenomenen har koppling till varandra sedan sent 1100-tal fram till sent 1400-talet, då den transatlantiska slavhandeln tog sin början.
Nikolaus V gav i bullan Dum diversas 1452 portugiserna sin tillåtelse att i Västafrika förslava «saracener och hedningar» (Sarracenos, et Paganos), ett dekret som sedan förnyades i omgångar av efterträdare på posten.
Efter att Colombo 1492 återupptäckt Amerika gav Alexander VI 1493 i bullan Dudum siquidem spanjorerna rätt att härska över allt land i Västindien, en motsvarighet till en tidigare bulla som gav portugiserna rätt att dominera över Västafrika och Ostindien. Själva strukturen på den kolonialism som skulle följa bestämdes alltså i väsentliga drag tidigt av kyrkan. Tidigare bullor medgav att afrikanska slavar kunde nyttjas i de nya kolonierna, och därmed var den industriella slavhandeln ett faktum.
Påvenatet förbjöd samtidigt förslavande av amerikanska urinvånare i bullan Sublimis Deus från 1537, även om de inte antar den kristna tron. Denna motstridiga hållning kommer sig av att kyrkan å ena sidan hade en humanistisk filosofi kring människans natur, och å den andra sedan länge var inbegripen i ett långvarigt ideologiskt och religiöst krig med mohammedanerna, i form av reconquista, korståg och annat. Indianerna var inte del i den konflikten. En mer praktisk orsak var även att urinvånarna inte var lämpade för slavarbete, utan ofta dukade under, till skillnad från fysiskt starka västafrikaner.
Noga räknat grundades den transatlantiska slavhandeln således inte i rasistiska föreställningar, utan i religiösa. Man tillät negerslaveri för att afrikaner sågs som tillhöriga islam, då kristendomens huvudfiende sedan ett halvt årtusende tillbaka, eller i vart fall ändå var hedningar under islams paraply (islam bedrev själv slavhandel i området).
Det är ekvivalent med att kristendomen sedan länge bedrev en religiöst antisemitisk agenda, med kompartmentalisering av judar i ghetton, stigmatisering med judestjärnor, bålbränning, pogromer och hatskrifter som Martin Luthers Von den Jüden und iren Lügen. Hatet upphörde i samma ögonblick som judar konverterade till den rätta tron, och det hade alltså ingen rasistisk grund.
Den egentliga rasismen kom långt senare (1800-tal och framåt), när den religiösa antisemitismen ombyttes i en etnisk form. Här utgör nazisternas industriella massmord kronan på verket, men det är en företeelse som vore omöjlig utan närmare två tusen års föregående religiös antisemitism, i vilken dessa föreställningar befästes av kristna företrädare, om än på religiösa grunder. På samma sätt är det med negerslaveriet, att rasismen ligger utanför de ursprungliga religiösa bevekelsegrunderna, som en emergent effekt.
I den senare utvecklingen blir det en schism i kyrkan likväl som i det övriga samhället om slaveriets vara eller inte vara, och frågan om emancipation växer sig allt starkare från upplysningstid och framåt. Kulmen kan sägas nås under det amerikanska inbördeskriget 1861–1865, då frågan ställs på sin spets.
Hur får vi in Gustav III i detta sammanhang? Han fick 1784 en karibisk ö av Frankrike i utbyte mot handelsrättigheter, och ön kom att förbli i svensk ägo fram till 1878. Eftersom man på ön anlade en frihamn, kom man naturligt att hantera slavar som handelsvara, och slavar nyttjades även på ön.
Skulle Gustav här ha antagit 2020 års politiskt korrekta syn på saken och avskaffat slaveriet på ön och därmed förneka dess enda ekonomiska grund? Eller bör man förmoda att Gustav var en man av sin tid, och att han bara hade att acceptera vissa saker, som att slaveri förekom i den Nya världen? Det finns alltså ingen anledning tro att Gustav själv förespråkade slaveri, då träldom i Sverige var avskaffad sedan tidig medeltid – av samma kyrka som välsignade slavhandeln i Västindien.
Gustav III står inte staty för att han råkade få en karibisk ö i förläning, utan för vad han åstadkom i sitt värv och vad han har betytt för Sverige. Han är den kung som förbjöd tortyr, begränsade dödsstraffet, etablerade viss religionsfrihet för katoliker och judar, samt öppnade maktens härlighet även för ofrälse utanför stånden. Varför skulle Gustav III inte stå staty när man väl väger samman hans gärningar och mindre smickrande vandel?
Omvänt, varför angriper Sabuni inte de kyrkor (och moskéer) som sanktionerade slavhandeln? Varför inte ställa till med ett vänsterupplopp som river varenda kyrka (och moské) i landet i egenskap av att utgöra kolonialismens och slaveriets upphov och välgörare? Varför inte «revidera stadsbilden» i ljuset av att kyrkan – även den reformerta – har en försvarlig del i rasismens grogrund?
Svaret är att såväl kristendom som islam «förändras över tid» och anpassar sig efter (och emellanåt driver) samhälleliga förändringar, samt att man har flera olika och till synes oförenliga sidor. Kyrkan är slaveriets upphov, men även dess baneman. Paradoxen är här att den kyrka som förpassade afrikaner till slaveri också är den lära som slavarna själva anammade som sitt hopp.
Av detta förstår vi att historien är en komplex företeelse, och att man alltså inte kan dyka ned i ett enskilt ögonblick för att i anakronistisk mening fördöma personer som Gustav III och Carl von Linné, som enbart i infinitesimalt mikroskopisk mening var inbegripna i frågor kring slaveri och rasism. Man måste se sådana företeelser i ljuset av dess samtid, och man måste göra en vägd och samlad bedömning.
Den avvägningen gör inte afrosvenskarna och gatstensvänstern, utan man slår stenhårt ned på varje liten historisk företeelse som har den mest avlägsna koppling till slaveri och förment rasism, samtidigt som man lämnar i fred än i dag existerande strukturer som hade en avgjord del i slaveriets industriella utbredning. Det är en märklig ordning.