Ett fenomen i samtiden är protester mot «kroppshetsen», kanske framförallt hos tjejer. Rättare sagt rör det sig nog om vikthets, att vi helt enkelt föredrar smärta kroppar framför feta, och ingen politiskt korrekt kampanj i världen lär kunna ändra på det. Det gäller även när en majoritet av befolkningen är på den överviktiga sidan, ty vi är programmerade sålunda.
Det senare aktualiserar frågan vad som är eget ansvar och vad som är föremål för politisk styrning. Det solklara libertarianska svaret är att ingen politiker ska lägga sig i vad jag äter, och att jag själv är ansvarig för vad jag stoppar i mig i form av socker och alkohol!
Men för en majoritet av exempelvis amerikaner eller britter – och snart svenskar – är det inget giltigt svar, eftersom man alltmer vantrivs i sin kroppshydda, och inte tycks ha förmåga, kunskap eller vilja att kontrollera dess form. Härav bastanta damer som protesterar.
Vidare har pandemin klargjort att ett överviktigt folk är skörare och sjukligare, inte minst i coronakatastrofens USA, och sådana som Boris Johnson – själv överviktig och inlagd på intensiven vid ett tillfälle – har svängt i frågan om statens roll för folkhälsan i stort. Sockerskatt tycks vara ett recept som allt mer tillämpas, en åtgärd jag själv gärna skriver under på – raffinerat socker är ett gift.
Å andra sidan vill nog ingen hamna under den rödgröna statens vegofascism eller någon annan tidenslig flogistondiet, som exempelvis den lågfettsdiet som är själva upphovet till fetmaepidemin. Vad gäller optimal kost finns helt enkelt inget tillfredsställande allmängiltigt vetenskapligt svar.
Däremot finns ätmönster som är inbrända i kulturen, även om hos oss sekulariserade svenskar nog sedan länge utfasade för individuella livsmönster av chips, godis och cola. Muslimer fastar en gång om året under ramadan, vilket har en del positiva effekter men inte ger någon viktnedgång, eftersom man kompenserar för förlusten under kvällen. Men man har i alla fall ett aktivt förhållande till mat, och samma fenomen kan skönjas i de flesta religioner.
Fasta är således ett beprövat verktyg som kan nyttjas för att kontrollera sin vikt, och det har därtill ett antal positiva hälsoeffekter i övrigt. I saknad av en religiös församling eller något annat som håller en i schack, får man således idka självdisciplin – och det är vanligtvis här det brister, eftersom de flesta ger upp såväl olika dieter som fastor efter ett kort tag.
Jag vill mena att det beror på att man känner osäkerhet inför processen, vad den kan ge och vad den kräver. När ghrelin, ett hormon som reglerar aptiten, löper amok efter tolv timmar utan föda känner många ett starkt sug och ger efter, för att de tror att suget ska fortsätta öka och bli oemotståndligt. Man kommer inte över det första hindret.
I själva verket spikar det snabbt, men avtar därefter successivt. Hormonet följer dygnsrytmen, och återkommer med nya spikar var 24:e timma, men under kontinuerlig fasta blir de allt lägre – hungern avtar ju längre man fastar, och allt man behöver är egentligen viljestyrka att ignorera hungerreflexen under ett par timmar per dygn. Det är en överkomlig ansträngning, även för de bastanta damerna som har «prövat allt».
Fasta kommer i många former, och några populära varianter är tidsbegränsad fasta som 5:2 (dygn) eller 16:8 (timmar). Det är egentligen inte fasta, utan tidsbegränsad kalorirestriktion, och de kräver faktiskt större viljestyrka på grund av större svängningar i ämnesomsättningen – fasta och festa.
För viktnedgång är varannandagsfasta 36:12, det vill säga 36 timmars fasta följt av 12 timmars födointag, betydligt mer effektivt. Samtidigt är det först efter 24 timmars fasta som ett antal hälsoeffekter inträder, med allt större effekt fram till 72 timmar.
En sådan effekt är autofagi, grekiska för självätning, då kroppen rensar ut skadade celler. Autofagi inträder då förrådet av glykogen är slut, och processen drivs av fett som är inlagrat i cellerna. Vi förstår av detta att sådan nyttig cellreparation sällan sker om vi hela tiden fyller på med mer mat, och härav kan i princip alla moderna välfärdssjukdomar härledas: cancer, diabetes, alzheimers…
Fettförbränningen inleds redan efter 12 timmar, men får full effektivitet efter ett dygn – med varannandagsfasta bränner man således för fullt under tolv timmar, vilket snart visar sig i klädstorlek. Till yttermera visso äter man snart mindre än vanligt under ätfönstrets tolv timmar, och processen accelererar.
Autofagin ökar fram till 72 timmar, varefter den successivt avtar. Vid det laget ser man även att stamceller regenereras och att immunsystemet förnyar sig självt – det är en föryngrande process. Det är emellertid inte meningsfullt att fasta längre än 72 timmar, och inte heller att fasta sådana längre pass mer än en gång i månaden. Kan man göra det ett par gånger per år håller man välfärdssjukdomarna borta för gott.
Men effekterna uppträder alltså även med varannandagsfasta, och med ett sådant ätmönster kan man således både hålla sig frisk och hålla vikten i schack. Därtill kan man äta precis vad man vill under ätfönstret, även om det vore klokt att ta bort sockret och minska intaget av snabba kolhydrater – varför förstöra de positiva effekter fastan ger med giftig föda?
En mindre intuitiv effekt av fasta är att mängden tillväxthormon börjar öka efter 18 timmar, som ett sätt att skydda muskelmassa och förbereda för uppbyggnad när föda väl finns tillgänglig. Det innebär att man med fördel kan träna under fasta, särskilt i dess senare stadium, och att man behöver fylla på med ett välbalanserat mål mat efter fastans slut – fullvärdigt protein samt en fullgod dos av mikronutrienter under fett som huvudsaklig energikälla.
Till de bastanta damerna och andra som upplever sig fångade i en kropp de inte kan kontrollera är min enkla uppmaning således: sluta äta! Det är enklare än du tror, och kräver ingen omänsklig viljestyrka eller ansträngning. Den ansträngning som ändå fordras ska ställas i relation till vinsten med att kunna äta gott och obekymrat samt hålla sig frisk och undvika en förtidig död.