Som så många andra lämnar Berra regelbundet in en bong på travet i hopp om att dra hem storkovan. Visserligen hämtar han hem en och annan mindre vinst, men på det stora hela går han kraftigt back (för att idioten följer strömmen). Men snart vänder det!, tänker Berra, och han är övertygad om att han förr eller senare tar hem miljoooooovinsten.
Berras gamla klasskompis, von Apelqvist, håller inte på med V75 och sådana folkliga nöjen, utan investerar istället på börsen. Sedan barnsben har han haft det bättre förspänt än Berra, helt enkelt för att han hade vett att välja bättre föräldrar med ett vittförgrenat kontaktnät.
Den betydligt högre lönen spenderar han på att försöka bli riktigt rik, nämligen genom att blanka SKMR (Skumraskbolaget AB) i hopp om att kursen snart ska gå ned och stålarna formligen välla in på kontot. Snart vänder det!, tänker äppelkvisten, men aktiens raketutveckling bara fortsätter, och han drar på sig rejäla skulder för att täcka förlusten (för att idioten går mot strömmen).
Vi känner dessa idioter till stereotypen, dårar som inte lär sig av den observerade verkligheten, utan blint fortsätter i samma hjulspår utan att uppdatera a posteriori-kunskapen och förfina sina metoder. Det är samtidigt ett typiskt mänskligt drag, det som i grunden skiljer förlorare från vinnare.
Betrakta nu den förhandenvarande politiska situationen i Europa, med ett krig som rasar sedan drygt två års tid, och som tidigt gick i stå vid en mer eller mindre orubblig front. Här har EU pumpat in 133 miljarder euro, USA 71 och andra 37, inalles 241 miljarder euro, fram till oktober 2023.
Det motsvarar ungefär hälften av den svenska bruttonationalprodukten, för att sätta summan i perspektiv, och är kanske en utgift unionen har råd med (på samma sätt som Berra har råd med travspel). Man kan till och med hävda att det är väl investerade pengar för att rädda Ukraïna och stoppa den ryska aggressorn, givet att man prenumererar på den dominerande tankefåran i debatten.
Men retoriken här är att Ryssland «inte får» vinna kriget, och att vi måste «stå med Ukraïna» så länge det krävs, och röster höjs ideligen för att vi måste fortsätta plöja ned medel i krigshärden, särskilt om USA ballar ur. Ty snart vänder det!, menar många i den underliga tron att kriget plötsligt ska ta en annan riktning – det motsvarar Berras förhoppning om en miljoooooonvinst von oben.
I den där besvärliga verkligheten är a posteriori-kunskapen emellertid att Ryssland inte knäcktes av sanktionerna utan tvärtom har bättre ekonomisk utveckling än Europa och USA; att Ryssland inte lider brist på komponenter och råvaror, eftersom sådana ledigt slinker över gränsen genom mellanhänder; och att Ryssland inte saknar vare sig manskap eller vapen. I likhet med von Apelqvist misslyckades man med att «blanka» Ryssland.
Moskva har sedermera mångdubblat krigsmaterielproduktionen och försatt landet i krigsekonomi, samtidigt som Kiev lider svår brist på både manskap och ammunition. Matematiken har varit på Rysslands sida från första början, vilket för närvarande blir övertydligt när Zelenskyj mönstrar fyrtioåringar och gravida kvinnor som ny kanonmat.
Det kommer alltså inte att vända, utan det enda som händer om man fortsätter i samma hjulspår är att en nordkoreansk situation cementeras mitt i Europa. Man måste uppdatera a posteriori-kunskapen och med den förnya analysen, istället för att fortsätta med meningslöst önsketänkande om att Ukraïna «måste vinna» ett redan förlorat krig. I annat fall är man just idioter.
