Socialdemokraterna kanske ligger högt i opinionen, men det är nog mest ett utslag av missnöje. Lagom till nästa valrörelse lär siffrorna komma ned på mer beskedlig nivå, och då måste sosseriet ha ett habilt program för att kunna vinna. För närvarande är det SD som drar i spakarna bakom kulisserna och därmed innehar problemformuleringsprivilegiet.
Anderssonskan & co. är medvetna om detta, och har därför behov av att rensa ut det gamla och fösa in det nya, särskilt sedan forna samarbetspartierna C och MP guppar kring fyraprocentspärren, för övrigt tillsammans med FP och KD på den andra planhalvan.
På förekommen anledning har man släppt en migrationsrapport, som kan förstås som en vitbok över rörelsens omfattande felsteg i migrationspolitiken. Vid sidan av erkänner man samtidigt att man drevs mot vanvettets politik för att kontra Sverigedemokraterna, medan man nu tvärtom triangulerar mot nämnda parti. Det är en märklig utveckling.
Mer specifikt erkänner man att Sverige traditionellt är ett mycket homogent land, som under kort tid har tagit emot alldeles för stora skaror av invandrare, enkannerligen från utomeuropeiska länder. Man betonar vikten av gemenskap i språk och kultur, med behov av gemensamma normer och referensramar. För bara några år sedan hade sådana tankegångar mangrant stämplats som «rasistiska» av samma parti och dess vapensystrar.
Sossarna erkänner också att den egna politiken – naturligtvis jämte motsvarande politik under moderatledda regimer – ligger till grund för det omfattande utanförskapet, segregationen, arbetslösheten och inte minst kriminaliteten, klassiska frågor där socialdemokratin kapitalt har misslyckats. Det har förstås varit känt länge, men det blir mer intressant när partiet rannsakar sig självt och slår fast att man har haft så oerhört fel.
Man frestas gärna sparka lite på den som redan ligger ned, men det är mer uppbyggligt att välkomna Socialdemokraternas nya nykterhet, i vart fall om man vill landet väl. Det är naturligtvis alldeles utmärkt om de tre stora partierna kan närma sig varandra i en någorlunda gemensam hållning i frågan, på det att utvecklingen ska kunna stabiliseras.
Däremot är det inte säkert – faktiskt inte alls troligt – att den nya socialdemokratiska metodik som lanseras välkomnas lika entusiastiskt. Man föreslår nämligen att «strukturellt» bryta den «rumsliga separeringen» av olika grupper för att komma till rätta med segregationen.
I slutklämmen antyds vartåt det barkar: Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.
Det innebär i praktiken att befolkningen ska tvångssocialiseras till gemenskap, kanske genom att socioekonomiskt utsatta personer placeras i mer välbärgade områden, samtidigt som nedslitna förorter rivs i grunden och byggs om. Socialdemokraterna lär återkomma i ämnet, men det låter inte som ett helt övertygande koncept för att återta den politiska makten.
Säkerligen kan man ta en del element av sådan politik, tillsammans med SD-eska metoder av återvandring och moderata funderingar kring brott och straff, varvid vi småningom hamnar i den danska situationen, fast med tjugo års eftersläpning. Men man kan faktiskt inte tvinga människor till gemenskap, i vart fall inte i en «liberal» demokrati – man flyttar bara problemet, och skapar därmed nya flyttlass för dem det berör.