En konsekvens av hög inflation och höga räntor är att statsradion måste banta, eftersom man inte får kompensation för ökade kostnader. Tydligen förmår man inte heller hålla lönerna i schack, och då blir resultatet att man istället behöver sparka personal, inalles hundra personer.
Man kunde tro att statsradion i en sådan situation främst skulle lägga ned program som befattar sig med förortsrap, amerikansk skvalmusik och annan kommersiell smörja som redan täcks föredömligt av privata radiokanaler, men eftersom lägereldstanken är stark i statsmedierna väljer man att istället fimpa just det som allmänfinansierade medier bör behandla.
Bland program som försvinner hör således Människor och tro, Odla med P1, Radioföljetongen och Kinapodden, samtidigt som bolagets «klimatkorrespondent» och Ekots «kinakommentator» elimineras. Sändningar på tigrinja och ryska upphör också.
Det är visserligen så att statsradions kinakommentator och övriga medarbetare med koppling till Kina inte håller måttet, utan mest framför etablissemangskarikatyren kring landet, men principiellt är det givetvis så att vilket medium som helst måste ha relevant bevakning av världens andra supermakt – här har statsmedierna alldeles gått bort sig i prioriteringarna.
Men den statsmediala krisen är inte bara ekonomisk utan går djupare än så. Statsmedier är per definition och tradition etablissemangsnära, men rapporteringen under såväl kriget i Ukraïna som Israels «fullskaliga» invasion av Gaza har varit allt annat än objektiv och konsekvensneutral, utan att anse som en kontinuerlig partsinlaga och i förekommande fall uttalad propaganda.
Även statsmediernas besatthet av «klimatet» och associerade fenomen som veganism samt moderna vänsterliberala trender kring *2SHBTQIAP++ och annan woke utgör för många stötestenar, med en smärre förtroendekris som resultat. Sedan tidigare har statsmediernas ideologiska passion för migration och uttalade hat av ett visst parti åstadkommit en bifurkation i allmänhetens förtroende – det visar sig att stödet för bolagen är som störst bland uttalade vänsterväljare och vice versa.
Under sådana omständigheter har statsmedier inget existensberättigande, utan kan lika gärna läggas ned helt och hållet. Staten bör bedriva medieverksamhet lika lite som att etablera hamburgerrestauranger (tänk Clock, Sara, Procordia med flera), och medier i allmänhetens tjänst med en neutral och objektiv nyhetsförmedling drivs således bäst i privat och oberoende regi, möjligen med statligt finansiellt stöd.
