Hur viktigt är det att journalister bevakar och granskar vad som händer med klimatet? Ungefär lika viktigt som att journalister bevakar och granskar nya rön i matematik, fysik och kemi, händelser som sällan ges utrymme i pressen, nämligen för att journalister i allmänhet inte begriper vetenskapliga frågeställningar, och för att det finns särskilda publikationer för sådant.
I den mån mediehusen ägnar särskilt intresse åt en vetenskaplig fråga, är det således för att den har politiska konnotationer, och för att man vill utöva påverkan gentemot allmänheten. Det kan gälla så kallad genusteori, som strikt talat inte ligger inom ramen för det vetenskapliga definitionsfältet, men som ändå behandlas som sådant i syfte att motivera politiska reformer.
Det kan gälla samhällsvetenskapliga discipliner som «kritiska vithetsstudier« (critical race theory i avrasifierad skepnad), «kritiska fettstudier» och annan pseudovetenskap som ligger extremvänstern varmt om hjärtat. Och det kan förstås gälla klimatet, en angelägenhet som öppnar upp en pandoras ask av socialistiska verktyg att implementera för att rädda världen.
Någon tillfällighet är det därför inte att vänsterlutande medier har omfattande rapportering om klimatet, i vad som närmast får betecknas som agendajournalistik. Mer anmärkningsvärt är att statsmedier som den svenska statstelevisionen och dess europeiska motsvarigheter har samma agenda, eftersom man på sådana allmänfinansierade konglomerat kan ställa större krav om opartiskhet och objektivitet.
Det är samtidigt kriterier som man inte är i närheten av att uppfylla på ett antal områden, från kriget i Ukraïna till den vitt skilda framställningen av Trump och Kamala i den amerikanska politiken. Men biasen ligger även i urvalet av nyheter, och vilka «experter» man väljer för att framföra en åsikt i externaliserad form. Till och med intervjuer med allmogen sker ofta i förtäckt form, då man låter vänsterpolitiker agera «personen på gatan».
Regimtelevisionens fixering vid skogsbränder, Klimat-Greta och andra fenomen utgör bevis för denna bias, tillsammans med förekomsten av en särskild «klimatreporter», som sig bör hämtad från Miljöpartiets sfär. Det förekommer knappt en nyhetssändning utan att man har någon klimatrelaterad notis eller reportage, och det är uppenbart att man vill utöva påverkan genom denna rapportering snarare än att ge upplysning och information.
Det är en sak att privata medier som Aftonbladet anser att klimatet är vår tids största ödesfråga, en annan att statens skattefinansierade mediehus gör det. SVT representerar hela folket, inte bara socialister, kommunister och klimatfascister, och måste därför ha en mer neutral hållning. Huruvida en «klimatkris» råder är en politisk åsikt, inte ett vetenskapligt faktum.
Det är oklart om man har tagit åt sig av kritiken, men under alla omständigheter kommer man inte att ersätta Erika Bjerström när denna avslutar sin anställning som «klimatreporter» vid statstelevisionen. Tidigare har även statsradion dragit ned på klimatagendan, vilket i grunden är bra. Den statliga klimatporren upphör äntligen.
Men säkert består åsiktsfloran i stort i det anställda klientel som dryper av vänsterns ideologi och världsåskådning, och man lär därför knappast ändra på biasen i sig. Statsmedierna skulle behöva raseras i grunden och byggas upp på nytt, med fräscht persongalleri i ledningen och med en enda agenda, nämligen att informera om världen som den faktiskt är, och med objektivitet och neutralitet som främsta kriterier.
