Diskussionen är väl inte ny, utan återkommer med intermittenta mellanrum, nämligen huruvida barn bara bör läsa barn- och ungdomsböcker eller emellanåt mer utmanande stoff. Konsensus brukar mynna ut i att det egentligen inte spelar någon roll vad man läser, utan att man insuper någon form av längre sammanhängande text.
En nyans på temat, åtminstone i denna vända, är att man inte bör avstå från att förse sina telningar med «svåra böcker», för att själva utmaningen är utvecklande, till skillnad från mer lättläst text, som väl är att anse som ren underhållning. Exempel som framförs är Steinbeck och Molière, som ändå får räknas som svårsmält materia för tioåringar.
Inte så att all vuxenlitteratur är svårtillgänglig för barn, men mycket av det stoff som avhandlas är av sådan art som barn ännu inte har någon erfarenhet av och därför upplever som tråkigt. Om man kan relatera till handlingen, som exempelvis i William Goldings Flugornas herre, suger man lättare åt sig innehållet.
Med «svår» kan förstås dels stoffet och dess abstraktion, men även språket som sådant. Det senare är ett övergående fenomen, men barn har ändå ett mindre ordförråd. För den senare åkomman hjälper det förstås att tynga ned barnen med svårare texter, för att det är en läroprocess som utökar såväl vokabulär och grammatik som förmåga att tillgodogöra sig mer raffinerade historier.
Tyvärr fanns ingen i min omgivning som förstod detta, utan jag fick utmana mig själv i tidiga år, faktiskt främst med fackböcker om rymd och vetenskap. Det skönlitterära intresset vaknade på allvar först i gymnasiet, och resulterade i några år av rena dammsugarfasonerna – jag tog mig för att sträckläsa samlingar av Strindberg och Lagerlöf på någon vecka, ett tempo som numera inte medges.
Redan då divergerade jag mot läsning på andra språk, främst engelska och tyska, ett intresse som därefter har fortsatt i perioder. Dels för att språk i sig intresserar mig, men även för att det ger nya utmaningar när gamla har upphört. Att läsa på andra tungomål ger ett mervärde, samtidigt som det vidgar förståelsen att läsa verk i original.
Samtidigt gäller samma förutsättningar som när man först introduceras i litteraturen som barn, nämligen att man har handikapp av ett fattigare ordförråd och att det därför, åtminstone i förstone, är viktigare att man läser än vad. Pippi Långstrump läste jag inte som barn, men väl som vuxen när jag vill befästa och utveckla grundläggande kunskaper i främmande språk.
Det visar sig vara en utmärkt idé i allmänhet att läsa samma verk parallellt på ett flertal språk, för att det ger en gemensam ram som underlättar inlärning, men också för att det ger en djupare förståelse för själva stoffet när det uttrycks på vitt skilda sätt.
Tillfredsställelsen när man småningom ganska ledigt kan plocka en roman på ett främmande språk är djup, och på samma sätt förhåller det sig således med barn som tar sig igenom en «svår bok», det vill säga Cervantes snarare än Rowlings. Härvidlag är Don Quijote de la Mancha på spanska faktiskt en riktigt «svår bok».
Den skara som förfäktar att man måste utmana har således rätt, för det duger inte att hålla sig i en komfortzon med Harry Potter, eller för den delen «deckare» för vuxna. Det är lika intellektuellt fattigt som att fastna i missbruk av teveserier, fördummande underhållning som inte ger några nya insikter och kunskaper. Hjärnan fordrar ett kontinuerligt intag av kulturella fibrer, ett behov av kraftigt tuggmotstånd som inte upphör efter barndomen, utan fortsätter livet igenom.
