Zelenskyj är på besök i Sverige i syfte att ge Kristersson ett tillfälle att sola sig i glansen och ta en självis med Kievs ledarfigur. Men det är en dyr bild, då Voldemort kräver mängder av pengar och vapen i utbyte för nöjet. Närmare bestämt fem tusen kronor per arbetande svensk.
Till dags dato har Sverige nämligen skänkt militärt stöd motsvarande tjugo miljarder kronor, främst luftvärnskanoner och ammunition samt en del pansarbilar, fordon som sedermera har pulvriserats av ryska styrkor eller i förekommande fall visats upp i nöjesparker i Moskva tillsammans med annan konfiskerad materiel från Väst.
Till det kommer ett pekuniärt paket omfattande drygt fem miljarder kronor för humanitärt och civilt stöd, finansiellt stöd, krishantering, fria medier och naturligtvis «jämställdhet». Inalles tjugofem miljarder kronor har således spenderats på Ukraïna under drygt ett års tid. Siffran kan jämföras med det internationella biståndet, som uppgår till fyrtiosju miljarder kronor, alltså knappt det dubbla.
Biståndet är i sig tämligen verkningslöst, och har aldrig fyllt avsedd funktion i att bygga nationer, utan finansierar till stor del korrupta regimers vapenarsenaler och diktatorers privata förmögenheter genom indirekta mekanismer.
Men stödet till Ukraïna är än mer meningslöst, eftersom kriget redan är avgjort. Varje pjäs som levereras bidrar inte till något annat än att fylla på i statistiken av döda på båda sidor, vilket kanske inte är det mest effektiva bruket av svenska skattemedel. Och hur mycket av slantarna som går in i den korrupte Zelenskyjs privata kassa vet ingen.
Ingen uppgift är viktigare för min regering än att stödja Ukraïna, hävdar dock Kristersson, och menar vidare att Sveriges stöd till Ukraïna kommer att fortsätta så länge som det behövs. Detta eftersom Kiev strider för oss, för alla europeiska demokratier.
Ukraïna får därmed ses som ett svart hål som konsumerar alla resurser i dess närområde, ett slukhål som äter upp Västs ammunitionslager och förbrukar stödpengar utan att leda till någon territoriell förändring vid fronten, samtidigt som Europa och särskilt Sverige blöder i inflation och recession.
Innan man slutligen kastar in handduken, kommer förmodligen ytterligare tjugofem miljarder att ha spenderats på krutrök och meningslös blodspillan längs fronten. Sex miljarder är redan beslutade i form av en återuppbyggnadsstrategi, och den enda återbäringen är möjligen i form av kontrakt för svenskt näringsliv i samband med återuppbyggnaden.
Frågan om vad fan vi får för pengarna har därmed blivit besvarad.
