Klarar Aftonbladets Lindberg att hålla klaffen tills det är klart? De ständiga angreppen mot Ungern (och Polen) för att de inte lever upp till extremvänsterns ideal kring transagendan, den sociala massmigrationen och klimathysterin gör Budapest mindre benägen att ratificera den svenska Nato-ansökan, och den rödgröna falangen kan fortfarande sabba processen.
Det bär syn för sägen att Ungern alltjämt säger sig vilja ha en förklaring från Kristersson angående dennes egen handel och vandel i frågan, nämligen att peka finger mot den europeiska grannen för att kamma hem inrikespolitiska poäng. Nu när han vill ha Ungerns röst i Nato-processen försöker han släta över, och nöjer sig med att säga sig «respektera» ungerska parlamentet.
Moderatledaren räknar därför kallt med Orbáns bifall vad det lider, och är inte villig att be om ursäkt eller gå Ungern till mötes på samma sätt som med byrackan Erdogan i Ankara. För den senare har Kristersson krupit i stoftet på alla möjliga vis, inte minst genom att ta ställning för islam och mot svensk yttrandefrihet.
Som av en händelse började svenska domstolar plötsligt utvisa kurder på löpande band till Türkiet, därtill alldeles i anslutning till avgörande evenemang i Nato-frågan. Att Rosenbad har instruerat i saken är ställt utom varje tvivel, och det där med att Sverige skulle vara en rättsstat med oberoende domstolar är förstås inget annat än en chimär – regeringen sitter på utnämningsmakten, på samma sätt som i Polen, och den folksuveräna regimen har all makt koncentrerad till Kristersson.
Moderatregimen har uppenbarligen ett finger med i spelet även vad gäller Migrationsverkets underliga beslut att utvisa irakiske koranbrännaren Salwan Momika, nämligen för att personen i fråga stör den heliga Nato-process och orsakar oreda i relationerna med muslimska länder. Man vill få bort den obekväme sanningssägaren.
Migrationsverket menar här att Momika har lämnat «oriktiga uppgifter» i sin ansökan om uppehållstillstånd, varför hans flyktingstatus återkallas. Men annat ljud i skällan var det förstås då den så kallade gymnasieamnestin klubbades 2017 – som av en händelse sågad längs fotknölarna av det betydelselösa Lagrådet (så mycket för «liberal demokrati») – då man beviljade närmare en myriad afghanska «barn» med skägg från trygga Iran permanent uppehållstillstånd, trots att de likt i stort sett varje «flykting» «saknade» ID-handlingar och uppgav fantasier till uppgifter om ålder med mera.
Ironin har att vi här har den kanske första verkliga politiska flyktingen till Sverige på decennier, och just denna person vill man utvisa, medan de hundratusentals papperslösa sociala turisterna välkomnas med öppna armar och ges förtur i bostadskön, gratis tandvård och en lång rad andra förmåner som inte tillkommer det skattetyngda folk.
Man kan inte förstå dessa tvära kast i politik och rättskipning som annat än att Sverige är det egentliga «polenungern», det vill säga den nidbild som figurerar i inrikesdebatten, till skillnad från den stabila och raka hållning som uttrycks i länderna i fråga. I Sverige vänder man unisont på en femöring i varje fråga, så snart vinden blåser i en annan riktning.
Salwan Momika blir man dock inte av med eftersom verkställighetshinder föreligger och kommer att föreligga för all framtid, givet hans politiska manifestationer. Fatwor i dussintal svävar över hans person, och han är en död man i samma ögonblick han åter sätter sin fot i Särkland. Hans lott i livet är därför den evige dissidentens, och förhoppningsvis har han vett att utnyttja privilegiet genom fortsatta manifestationer i den verkliga liberalismens namn.
