Foliehattarna på Säpo hävdar att den kinesiska journalisten Chen Xuefei (陈雪霏) Axelsson har utgjort ett «allvarligt säkerhetshot» mot Sverige i hela tio år, det vill säga att hon under all denna tid har bedrivit «systemhotande» verksamhet, som att avvika från det konforma eländesnarrativet om Kina medelst mer positivt hållna fotoutställningar och «regimtrogen» retorik på webben, samt genom att arrangera möten mellan företagsledare och officiella företrädare för de båda länderna.
För detta säger man sig ha en «gedigen utredning», vilket i dessa sammanhang betyder att man inte har tillstymmelse till bevis, och det är också därför man inte kan precisera en enda formell anklagelse om vad Chen har tagit sig för i strid med lagen. Man begraver hela saken i sekretess, och går direkt på utvisning istället för att dra kvinnan inför rätta, eftersom man då hade förlorat. Inte ens i den politiserade svenska rättskipningen kan man bygga ett fall på ingenting.
Den självklara följdfrågan är då varför hon utvisas först nu, om hon i ett helt decennium sägs ha bedrivit denna farliga verksamhet? Varför har Säpo i så fall inte agerat långt tidigare, utan låtit denna förment kriminella journalistiska verksamhet fortgå under så lång tid?
Visserligen är Säpo likt andra svenska myndigheter genomsyrad av vänsterliberal woke kring mångfald och andra plattityder, och man räknas regelmässigt till de mer inkompetenta av institutioner, med en armé av inkvoterade kvinnliga pärmbärare och skotträdda analytiker som då falsklarmet om «giftgas» ljuder vrider sig i inbillade och psykosomatiska plågor. Skir inkompetens kan således ligga bakom en sådan utveckling, och man undrar då förstås hur många fler sådana latenta säkerhetshot vi har i landet.
Men den enklare och mer troliga förklaringen är att Chens journalistik naturligtvis inte alls utgör ett «säkerhetshot», och inte heller tidigare har gjort, utan att hon är en opportun bricka i ett geopolitiskt spel. Sverige har formellt tvingats välja sida mellan USA och Kina i den förras nykalla krig, vilket är varför Sverige på Washingtons rekommendation har förbjudit Huaweis utrustning i det svenska 5G-nätet och på andra sätt följt den amerikanska mobbningstaktiken, inklusive att lista Kina tillsammans med Ryssland och Iran som främsta «hot» mot Sverige – det vill säga USA:s självutnämnda fiender.
Som nybliven medlem i Nato har Sverige ytterligare skäl att visa sig på styva linan, och då kan det passa att slänga ut en journalist med en vass penna vars skrift man ogillar. Alternativt har man tidigare helt enkelt inte vågat utmana Kina alltför mycket, utan befunnit sig i ett slags skyttegravskrig med successivt försämrade relationer. Nu när man får leka med de stora grabbarna känner man kanske att man vågar ta ut svängarna och bli mer offensiv.
Inte helt oväntat sänder regimtelevisionen SVT i samma andetag – en tillfällighet? – ännu en negativ skildring av Kina, av ett slag som aldrig någonsin balanseras med vare sig mer faktiska eller positiva berättelser, i det utstuderade syftet att smutskasta landet. Tesen denna gång är att kineserna är «kraftigt övervakade» och betygsätts med poäng för att gå ut med soporna alternativt förlorar poäng genom att gå mot röd gubbe.
Men det sociala kreditsystem man beskriver är ett småskaligt experiment i ett fåtal städer, och inget som generellt präglar Kina. Det är en karikatyr av Kina, filmad av en dissident, och därför inte av dokumentärt värde, annat än om man balanserar med verkliga fakta och sätter saken i kontext. Vilket statsteve i egenskap av regimens propagandaorgan naturligtvis aldrig gör.
En given kontrast härvidlag är hur säkert Kina är i jämförelse med sprängdådens och skjutningarnas Sverige, och i själva verket skulle vi ha stor nytta av sådan social övervakning för att komma tillrätta med våra kroniska samhällsproblem – oaktat att kineserna knappast är mer övervakade än du och jag överlag. Man får här åter påminna om att världens mest kameraövervakade stad är London, och att Echelon, XKeyscore med flera system under Five eyes inte är kinesiska företeelser.
Den här utvecklingen är samtidigt inte ny, utan har gradvis vuxit fram under närmare ett decennium. Kalabaliken kring den «store poeten» Gui Minhai ligger i fonden, förstärkt av rabaldret kring den forne ambassadören Gui Congyous mer färgstarka engagemang. Sedan denne ersattes av Cui Aimin har konflikten gått mer på sparlåga, för att nu åter blåsa upp då Sverige har tagit klivet in i Nato.
Beijings svar låter vänta på sig, men kommer i vanlig ordning att vara måttfullt, reciprokt och innebära försvårade personliga utbyten av något slag, om man får tro de kommentarer som har skrivits i ämnet. Sverige i övrigt är alldeles för obetydligt för att Zhongnanhai ska ödsla alltför mycket krut på saken, men det är för vår del ändå en tämligen olycklig utveckling, som inte alls gagnar vårt land.
I själva verket är Sverige på väg att anta samma väg som Litauen, det bångstyriga landet som valde att bråka med Beijing kring en av dess absoluta röda linjer om Taiwan, och för det har fått plikta svårt ekonomiskt. Man vill av någon anledning fäkta mot drakar på andra sidan jorden, i tron att det är en ädel kamp för det goda, medan det i verkligheten bara minskar en nations handlingsurymme.
Genom att lägga alla ägg i den bräckliga amerikanska korgen binder vi alltså ris för egen rygg, och har därmed inte längre samma frihet och svängrum som fordom. Det är en farlig utveckling för ett litet exportberoende land som Sverige, och saken kan snabbt urarta i komplikationer om Trump väljs och den europeiska recessionen fortsätter. Eller om Kina beslutar att ta i med hårdhandskarna.
