Nej, det är inte alls så som de socialliberala ledarskribenterna och de statsunderstödda kolumnisterna hävdar, att Gustav Vasa för exakt femhundra år sedan valdes till svensk kung vid riksmötet i Strängnäs. Inte heller är det sant att Sverige skulle vara 500 år, eller ens att självständigheten är så gammal.
För det första har vi att ta hänsyn till den kalenderreform som genomfördes 1582 genom påvlig bulla, varvid den forna julianska kalendern gick i graven och ersattes med den gregorianska. Den gamla romerska kalendern var inte exakt nog, utan hade vid tiden kommit ur kurs med tio dagar, vilket ställde till med religiösa bestyr för den kristna makten.
För protestantiskt svenskt vidkommande infördes den gregorianska kalendern på sedvanligt efterblivet vis först 1753, nämligen genom att stryka 18–28 februari ur kalendern och direkt hoppa till första mars. Däremot kvarstår tidigare data i historieskrivningen intakt, och man får således tillgripa en omräkning för samtliga data före 1753 för att få rätsida på saken.
Det visar sig då att Vasa valdes den 16 juni 1523 enligt gregoriansk kalkyl, och vi får alltså vänta i ännu tio dagar innan vi kan fira exakt femhundraårsjubileum. Detta är dock alldeles för krångligt för en matematiskt och historiskt obildad allmänhet, varför man symboliskt representerar saken med blandade data. Det är i sin ordning, men då ska man inte heller nyttja ord som exakt.
Vidare gäller att Sverige aldrig har varit under annan makts kontroll, och att vi även under personalunionen med Danmark och Norge förblev självständiga. Kalmarunionen var en militärunion likt nuvarande Nato, eller en konfederation liknande nuvarande EU, och därför inte ett substitut för den nationella självständigheten i fråga om lagstiftning och annat.
Kristian II hade visserligen framgång i att invadera Sverige och låta sig krönas som svensk kung, men han befäste aldrig kontrollen över riket, utan fick se sig besegrad av en rad upprorsmän, av vilka Vasa var en. Man måste alltså förstå det som att hela riket måste vara under utrikes kontroll, vilket aldrig har varit fallet i Sverige.
Hur gammalt Sverige är går egentligen inte att fastställa, då nationen gradvis har vuxit fram under järnålder fram till nordisk medeltid. Svearna och götarna var inte enade förrän under 1200-talet, och även därefter kvarstod en feodal ordning med en svag kungamakt. Det var Vasas förtjänst att bryta det mönstret och dana en starkare centralmakt, och i den meningen är jubileet motiverat.
För egen del ser jag Sverige som en kontinuitet från bronsåldern -500 och framåt, åtminstone i kulturell bemärkelse i samverkan med brödrafolken i Norden. Jag ser även mig själv som västgöte mer än svensk, varför äldre mönster kvarstår intakt. På samma sätt håller jag forn sed högt, medan jag bespottar inkräktarreligionen (båda två!).
Visserligen fanns gemensam fornnordisk kultur och språk innan medeltiden förgrenade de skandinaviska stammarna, men även under järnålder och vikingatid fanns distinkta nationella drag. De danske drog till Engeland, medan vi tog oss an Rus under vikingatiden – de svenske var mer inriktade på handel än erörvring.
Svitjod eller Sveariket är belagt som begrepp sedan åtminstone 500-talet, medan Tacitus i Germania (98) berättar om svioner och goter – Suionum hinc civitates ipso in Oceano praeter viros armaque classibus valent respektive Trans Lygios Gotones regnantur, paulo iam adductius quam ceterae Germanorum gentes, nondum tamen supra libertatem.
Sverige har som de flesta andra nationer haft sina upp- och nedgångar, och numera befinner vi oss uppenbarligen i nedförsbacke sedan en topp kring 1970. Välståndet är visserligen alltjämt gott, men tågen går inte i tid (om alls), och omfattande slitningar förekommer i kulturen, inte minst på grund av vidlyftig migration och en rad vänsterradikala samhällsexperiment.
Som under Kalmarunionen är vi inte helt självständiga, utan i viss mån beroende av Bryssels långa arm. Vi har också valt att underkasta oss Washington genom att efter tvåhundra år av alliansfrihet söka medlemskap i Nato, därtill närmast i panik och alldeles utan eftertanke.
Men på samma sätt som vi repade oss efter Karl XII:s förlust av halva riket, kan vi i framtiden kanske åter se en renässans och en ny guldålder. Men det kommer knappast att ske under Kristersson eller Andersson, utan fordrar nog en kataklysm i närområdet, som ett nytt världskrig eller så. Först då kan vi säga hejdå till woke, systembolaget och folkhemmet, de sorgliga rester som återstår av Sverige från fornstora dagar.
