Islamiska emiratet Afghanistan är proklamerat av talibanregimen, och därmed är ännu ett amerikanskt misslyckande ett faktum. På samma sätt som i Vietnam får man ta till sjappen under förnedrande former, utan att ha uträttat annat än att fördröja en naturlig statsbildning, det vill säga den väg folket väljer i inre stridigheter.
Det finns ett otal paralleller, till exempel Folkrepubilken Kina som utropades 1949 efter inbördeskrig mellan kommunister och nationalister. De senare drog sig tillbaka till den lilla ön Taiwan utanför östkusten, men fick ändå representera Kina i världssamfundets ögon fram till 1971.
Nationellt erkännande av det nya Kina skedde gradvis, med omedelbart sådant av Sovjetunionen och därpå i strid ström av andra socialistiska folkrepubliker. Inom ett år hade även neutrala stater som Schweiz, Sverige och Finland anslutit, likväl som Danmark och Norge, tillsammans med ett antal islamiska och afrikanska stater. Även Storbritannien erkände 1950 Folkrepubliken Kina, men nekades diplomatiskt utbyte.
Västeuropa i stort erkände inte Kina förrän 1972, medan USA följde först 1979. Därmed tog det hela trettio år för världens folkrikaste nation att bli fullt erkänd av världssamfundet, och orsaken står att finna i det kalla kriget. USA gav sitt stöd till de förlorande nationalisterna, och var besatt av att förhindra vidare spridning av kommunism, med benäget stöd av satelliterna i Västeuropa.
Det fanns så att säga ingen möjlighet att den lilla skaran av nationalister på Taiwan någonsin skulle kunna reversera ordningen och återinta fastlandet, men ändå höll man fast vid denna hårdföra nationalistdiktatur som Kinas rättmätiga företrädare. Nämligen baserat på politisk ideologi snarare än traditionella folkrättsliga definitioner kring kontroll av territorium, folkviljan med mera.
Islamiska emiratet Afghanistan kommer på samma sätt inte att erkännas av USA och en rad västländer, enkannerligen de som har deltagit i kriget mot de segrande talibanerna, nämligen för att de har intagit landet med våld. Men det hade förstås även den föregående amerikanska marionettregimen, och det är inte ett relevant argument.
Sveriges skogstokiga utrikesminister Ann Linde, som nyligen blev grundlurad av busringande ryssar, menar vidare att det är otänkbart att Sverige skulle erkänna en talibanregim under shariastyre, det vill säga att det är ideologin som är avgörande för ett erkännande. Det är något helt annat än den neutrala hållning Sverige hade när man 1950 erkände Folkrepubliken Kina på strikt fokrättsliga grunder, och utgör ett slags fortsatt kolonialt krav på Afghanistan att anta västliga värderingar.
Talibanerna kommer dock inte att försvinna. Världens supermakt kunde efter tjugo års närvaro inte förhindra talibanernas avancemang, och man kommer så att säga inte åter att försöka invadera landet. Och naturligtvis ingen annan heller, varför det proklamerade emiratet av allt att döma blir en stabil statsbildning.
Emiratet kunde bildas för att talibanerna är den grupp som har det starkaste politiska stödet i landet. Det är vad den imploderade afghanska armén indikerar, att ingen annan fraktion är så stark att den vill eller kan erbjuda motstånd, trots träning och massivt understöd av USA under tjugo års tid.
Det är en sak att invadera ett land och installera en låtsasdemokrati med en marionettregim, en helt annan att få stöd av befolkningen för en sådan invasion. Afghanistan har motstått varje sådan invasion av britter, ryssar och nu även amerikaner, för att man helt enkelt inte godtar att bli en koloni, och för att angriparna inte förstår landet i fråga – man kanske i stora delar avskyr talibanerna, men det betyder inte att man därför ansluter sig till den «universella» västliga ideologin demokrati.
Man kan förstå att Sverige, som i egenskap av amerikansk marionett har deltagit i stridigheterna, är en smula besviket över att tjugosju miljarder har gått upp i rök, och att uppdraget har misslyckats. Vi hade aldrig där att göra, och särskilt inte att lägga oss i ett inbördeskrig, ty det är vad det slutligen mynnade ut i.
Men en stat kan inte ha känslor, och det ligger i vårt intresse att snarast erkänna Islamiska emiratet Afghanistan som en legitim statsbildning. Det är också vad folkrätten kräver, och det är så Sverige traditionellt har agerat, innan man blev Washingtons nickedocka.
Ska vi få något uträttat i Afghanistan, måste vi tala med makten. Tossan Linde verkar tro att man kan ha en beskickning i landet, styra den virtuellt från Stockholm och på så sätt kringgå talibanjuntan. Det kan man inte, och det är helt enkelt inte möjligt att utöva bistånd och hjälp på det sättet. Man kan inte ha en «ambassad» utan att ha diplomatiska relationer.
Sverige ska därför erkänna emiratet Afghanistan nu, och inte sura i tjugo år innan man konstaterar faktum, för det drabbar ingen annan än dem man säger sig vilja hjälpa, nämligen barnen, flickorna och kvinnorna. Inte heller är det någon idé att delta i «sanktioner» mot landet, för inte heller sådana kommer att ha någon annan effekt än att stjälpa de svaga, på samma sätt som i Irak.
Om du inte kan besegra dem, förena dig med dem. Det bästa sättet att påverka är att arbeta med talibanerna, inte att isolera dem. Afghanistan måste få utvecklas organiskt, på egna premisser, under fredliga former.