De mulliga glitterbögarna i kraftigt vänsterlutande statstelevisionen är förstås «swifties», och utöver de ständigt återkommande reportagen och inslagen om Taylor Swift och hennes muzak kan regimteves kulturbubbla sägas vara inskränkt till förortsrap och amerikansk mainstreamfilm. Det är så lågt man har sjunkit.
Samma vänsterteve fick som bekant förnyat hopp när Kamala Harris ersatte Sleepy Joe Biden, då dennes demens blev så påtaglig att man slutligen tvangs rapportera om den. Sedan Kamala – som uttalas Camela enligt Kamala själv snarare än den nyamerikanska man använder – övertog stafettpinnen har statsteve och andra vänsterliberala medier haft en stående agenda att puffa kandidaten, allt medan man har tonat ned Trump och mordförsöket på denne.
Faktiskt hade man till och med en direktsändning om utnämningen av Kamalas vicepresidentkandidat, en perifer händelse som knappt någon svensk kan sägas ha intresse av. Motsvarande hände förstås inte då Trump aviserade J.D. Vance, vilket är ägnat att illustrera regimtelevisionens agenda och bias.
Naturligtvis sändes även debatten mellan Trump och Kamala i direktsändning, och statsteve proklamerade genast seger för den senare. För den som till äventyrs ville se med egna ögon blev besvikelsen nog stor när sverigetelevisionen hade plockat bort nattsändningen redan på morgonkvisten, säkert på grund av «sändningsrättigheter» eller något annat.
Men i dessa tider ser man mangrant på tuben snarare än på statlig linjärteve, varför man snabbt kunde konstatera att det nog rörde sig om bias även här. Det var en trist debatt som inte hade någon given segrare, och det mest frapperande var nog hur de båda ankarna var partiska till Kamalas fördel genom att ständigt «faktagranska» Trump men inte den egna vänsterfavoriten, som ideligen tilläts svamla om irrelevanta ting.
Inte heller denna debatt kommer därför att ha någon avgörande betydelse för valutgången, och respektive falang lär inte ha drabbats av något tapp i nämnvärd omfattning. Och de inte redan frälsta lär inte ens ha tittat, eller i vart fall ha stängt av efter en kvart. Soffliggarna lät sig inte övertygas.
Vilket återför oss på Taylor Swift, ty det är här det blir mer intressant då hon grep in i händelseutvecklingen genom att ta ställning för Kamala efter debatten. Det är väl för all del var och ens frihet att göra så, men en sällsynt dålig idé för en person (eller företag) som inte finns i det politiska facket. Swift behöver visserligen inte mer pengar, men den generella principen är att det är en dålig affär att så split och polarisera den egna beundrarskaran.
Tanken är säkert att Swifts politiska, eh, tyngd ska smitta beundrarna i tillräcklig mån för att ge ett avgörande, men i själva verket befläckar Swift bara sig själv och lär istället få se en krympande fanclub. Hennes miserabla muzak får därmed ett äckligt vänsterliberalt stänk som mången republikan nog kunde vara utan, i den mån republikaner överhuvudtaget lyssnar på den barnlösa kattkvinnan – det är vänsterliberal sörja för statsteves fjolliga glitterbögar.
Det är å andra sidan inte första gången artisteriet håller på så, utan man har för vana att alltid «förbjuda» det konservativa lägret att använda artisters musik. Det är ett uttryck för att musik- och även filmbranschen har en tydlig vänsterliberal prägel. Men därmed vet vi också att Swifts ställningstagande inte kommer att betyda ett skvatt för valutgången, eftersom sådana åthävor ignoreras av den stora massan, som redan är hjärligt less på den woke som kommer till uttryck genom Disney och andra.
