Kinas krigsspel är över för den här gången, men den upptrappade nivån är ändå här för att stanna i kommande övningar. Man kan se det som ett givet svar på västländernas allt tätare provokationer i syfte att försöka lösgöra Taiwan som en självständig stat med internationell acceptans.
Det är en form av salamitaktik, i vilken man skiva för skiva försöker bryta ned Beijings grepp om den taiwanesiska korven. Nancy Pelosis besök är härvidlag en sådan skivning, som har föregåtts av ett otal andra, och som kommer att följas av ytterligare flera.
Exempelvis nyttjades den forna sovjetkolonin Litauen som en geopolitisk spjutspets för att försöka mjuka upp status quo, helt enkelt genom att i Vilnius öppna ett representationskontor i namn av «Taiwan», vilket strider mot hävdvunna normer.
Det finns a priori ingen rim och reson i att ett pluttland av Litauens storlek tar strid sålunda och därmed utsätter sig för Kinas vrede, varför man kan förutsätta att Washington är den kraft som egentligen drar i trådarna bakom kulisserna, i utbyte mot något som kan tänkas vara av intresse för Vilnius.
De diplomatiska relationerna mellan länderna har sedan dess nedgraderats och Litauen har placerats i frysboxen. Beijing har numera bara en charge d’affairs i Vilnius, medan Litauen har stängt sin ambassad i Kina. Litauen är inte helt överraskande det enda land i Europa som har hyllat Pelosis besök, samtidigt som ett flertal av de egna ministrarna har företagit liknande resor.
Miniatyrstaten Saint Vincent och Grenadinerna hör till det dussin entiteter som alltjämt erkänner Taiwan snarare än Folkrepubliken som Kinas legitima företrädare, och dess premiärminister är för närvarande på besök i Taibei. Det bekommer inte Beijing, och på samma sätt är Litauen egentligen en alldeles för obetydlig spelare att ta notis om.
Men Litauen är en del av EU, och därför blir hela unionen involverad i spelet. Beijing kommer aldrig godta att enskilda delar av unionen agerar självständigt, utan förväntar sig enhetlighet i relationerna. Ur Kinas synvinkel existerar Litauen för närvarande inte i de egna systemen, varför export och import omfattande Litauen omöjliggörs även i tredje led inom unionen – det ska kosta att bråka med Beijing.
Unionen har även ett antal «kommittéer» och «utskott» som agerar självsvådligt i utrikespolitiska frågor, samtidigt som Bryssel håller fast vid en mer officiell linje, alltså samma slags fula dubbelspel som Washington nyttjar.
Mer av samma sort försiggår när Tyskland skickar en fregatt till Sydkinesiska sjön i syfte att delta i den amerikanska «indo-pacifiska» strategin, samtidigt som man låtsas vara där i vänskaplig anda. Man nekades således att kasta ankar i Shanghai, eftersom man inte riktigt kunde förklara varför en forna tysk kolonialmakt snokar i kinesiska territorialvatten – det motsatta hade aldrig godtagits, det vill säga kinesiska båtar som ränner längs Kiel eller för den delen London.
Beijing har således inget annat val än att trappa upp insatserna varje gång Väst är där med kniven för att söka söndra och härska, så som man har gjort i snart ett par hundra år. De koloniala ränderna går helt enkelt aldrig ur Väst, oavsett hur man försöker motivera sina ständiga ingrepp i interna kinesiska angelägenheter.
Den omedelbara följden av denna händelseutveckling är således att Beijing kommer att bibehålla en ny nivå på kommande övningar, samt rusta för framtida konflikt. Säkerheten i Taiwansundet försämras, och så även relationerna mellan berörda parter. Den redan kyliga relationen med USA blev med ens stelfrusen, och ett flertal samarbeten kring klimat och annat har lagts i malpåse.
Beijing har å andra sidan fått tillfälle att under mer realistiska former träna under scenarier om blockad och invasion, och inte minst analysera hur taiwanesiska provinsstyrkor agerar under viss press, information som är ovärderlig den dag man gör slag i saken och införlivar det förlorade fåret i flocken.
