Lai Qingde (赖清德) vann ju presidentvalet i Taiwan för Demokratiska framstegspartiets (民进党, Minjindang) räkning, men samtidigt förlorade partiet majoriteten i kammaren. Det borgar för en svårstyrd provins, och redan har slagsmål brutit ut kring reformer som oppositionen försöker pressa fram.
Lai tillträder under morgondagen, och han efterträder då Cai Yingwen (蔡英文). Den sistnämnda har på senare tid varit fullt upptagen med att radera historien och «avsinisera» provinsen för att cementera sitt politiska arv, bland annat genom att föreslå demolering av närmare tusen statyer av den nationalistiske diktatorn Jiang Jieshi (蒋介石, «Chiang Kai-shek»), som styrde med järnhand under närmare trettio års undantagstillstånd under den «vita terrorn».
Problemet här är att Nationalistpartiet (国民党, Guomindang), som Jiang företrädde, är större i parlamentet Lifayuan (立法院), där man tillsamamns med Folkpartiet (民众党, Minzhongdang) lär sätta krokben för sådana tilltag. Även den armé som Cai Yingwen och Lai Qingde vill nyttja för att försvara ön från de elaka kommunisterna på fastlandet svär trohet till Jiang, Republiken Kinas ledare från 1928–1949 samt diktator på Taiwan fram till 1975.
Sådan ikonoklasm har för övrigt vissa beröringspunkter med den västerländska wokerörelsen, där vänsterns bildstormare vill redigera historien genom att vräka över ända statyer av Churchill, Jefferson och von Linné, i tron att man därmed även raderar historien och anakronistiska övergrepp. Ett annat syfte är att klippa banden med Kina och därmed gå vidare på självständighetens väg, men det är alltså inte Taiwans hållning utan enbart Framstegspartiets.
Lais intention är emellertid att fortsätta på Cais inslagna bana, vilket lär leda till fortsatt konfrontation med fastlandet, förstärkt av västerländsk inblandning från Washington och Bryssel i syfte att frigöra provinsen. Det är visserligen business as usual, men med högre volym än eljest.
Beijing kan tänkas reagera skarpt om Taibei formellt deklarerar självständighet (det vågar man inte), om konstitutionen ändras i sådan riktning (majoritet saknas) eller om USA anlägger militär närvaro på ön i någon kapacitet eller på annat sätt provocerar fram konflikt. Det är det senare som är det verkligt riskfyllda, medan Framstegspartiet i övrigt har begränsade möjligheter att ändra status quo under denna mandatperiod.