Nationalistpartiet Guomindang (国民党) tog som väntat hem segern i Taiwans val, då Ma Yingjiu (马英九) besegrade utmanande DPP:s Cai Yingwen (蔡英文) med minskande men ändå stabil marginal. Det är ett resultat som uppskattas av såväl Kina som USA, som vill se en stabil utveckling utan incidenter. Med Nationalistpartiet bakom ratten hålls självständighetsanspråken nere för en mer pragmatisk politik, men det som är intressant är hur viktig Kinas ekonomi anses vara för Taiwans vidare utveckling; mängder av Kina-baserade entreprenörer har tagit sig hem till valurnorna.
Men det finns också andra röster som vill bromsa Kinas inflytande, och det är bland progressiva unga som självständighetsrörelsen är som starkast. Man menar på sina håll att Taiwan under Ma har ändrat kontext från stolt nation till hukande vasallstat som böjer sig för Kinas penningar.
Men vad annat är att vänta av den givna utvecklingen? Kina och Taiwan som politiska motpoler har sin grund i inbördeskriget 1945/1949 och skiftningarna därefter, och så länge Kina släpade efter ekonomiskt kunde Taiwan hålla en hög svansföring. När Kina nu är ikapp och förbi har Taiwan fortfarande sin purunga demokrati att vifta med, men även den kan visa sig överflödig om ytterligare en tid.
Realpolitiken dikterar att Taiwan förr eller senare kommer att om inte slukas så i vart fall sugas in av fastlandet av enbart ekonomiska skäl. Man vill inte bli som Hongkong, men vad är egentligen fel med ett sådant system? Man kan behålla sin demokrati och autonomi under en försvarbar tid, i alla fall minst femtio år, efter vilket Kina förmodligen är ikapp och förbi även i mer mjuka grenar. Intresset på fastlandet för kinesisk demokrati av Taiwans snitt är det i alla fall inget fel på.