Till författaren Thomas Thorild skrivs citatet tänka fritt är stort, men tänka rätt är större, som även pryder ingången till en hörsal vid Uppsala universitet. Anföringen kommer i sin tur från «avhandlingen» Rätt, eller alla samhällens eviga lag (1794), i vilken Thorild delibererar tidens upplysningsfilosofiska strömningar med fokus på Montesquieus tankar i ämnet.
Det är en snurrig historia som skulle få en modern gymnasiestudent att rodna av skam, och Thorilds förliberala tankar om frihet och sanning är inte välutvecklade. Han tycks i själva verket mena att det «rätta» består i att verka för det «goda» i någon mening, nämligen i en kollektivistisk anda på det att var och en kommer i åtnjutande av tankearbetets frukter. Det «rätta» är det dygdiga, det gudfruktiga och det goda, det vill säga en typisk moralkaka.
Den sanna frihet, som Gud stiftat för alla väsenden, är den, att följa sin (sanna) natur; och att, då menniskans natur är att söka sällhet, hvilken endast genom det goda kan vinnas, så är ock menniskans naturliga och äkta frihet just rättigheten att få göra allt det goda, som hon kan; hvaraf följer, att hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt; hvilket icke kan tänkas.
Devisen har kommit att spegla en falsk dikotomi kring tankens frihet, varvid många har nyttjat citatet i syfte att förespråka frihet framför påbjuden sanning. Ty att en tanke är rätt innebär att den värderas av någon entitet, kanske en makthavare av något slag.
Falsk, ty i själva verket har tankens frihet aldrig premierats i vårt land, där istället ortodoxi och konformism har varit allenarådande. Detta inses enkelt genom att betrakta grundskolans och gymnasiets läroplaner, vilka intermittent utökas med allt fler tämligen detaljerade värderingar att överföra på eleverna i fostran och indoktrinering, men som bara i en kort passus nämner «kritiskt tänkande».
Sådan värdeöverföring grundades tidigast i kristendomsundervisning, på det att barn måtte skolas i sedlighet och en god moralisk uppfattning, men har sedermera antagit en mer sekulär form av att respektera statsskicket (det vill säga demokratin), allas lika värde och så vidare, för att på senare år accentuera begrepp som mångfald och hållbarhet kring vilka tänkandet måste ske. Det är ett hårt riggat ramverk som inte ger utrymme för så många fria tankar, utan bestämt placerar tankeverksamheten i vänsterns mallar.
Saken är vidare övertydlig i den allmänna debatten, där en kväljande åsiktskorridor upprätthålls för viktigare frågor av just det slag som präglar värdeöverföringen i skolan. Det är av det skälet vi har haft en strid om migrationen i ett par årtionden, där den tongivande sidan har borrat ned huvudet i sanden och istället framhållit värdegrunden utan att fundera så mycket kring konsekvenserna.
Den som har tänkt annorlunda (det vill säga fritt) har smetats ned med tillmälen av olika slag, samt mer eller mindre motats bort från såväl debatten som samhället i stort, med angiveri som en synnerligen obehaglig ingrediens. Samma fenomen yppar sig i den överideologi kring klimatet som nu har etablerats, där man inte alls är fri att ifrågasätta huruvida det föreligger en «klimatkris», utan i så fall ska misstänkliggöras och förlöjligas under begrepp som «klimatförnekare» och andra pejorativa uttryck.
Maximen i fråga har inte heller någon tillämplighet vid det universitet den dekorerar, och inte heller i den högre utbildningen i stort, ty även universitetsväsendet präglas av tung postfaktisk materia som genusvetenskap som genomsyrande överideologi för hela verksamheten, samtidigt som identitetspolitiska strömningar bland studenter och lärare inte medger en friare diskurs, utan kräver «trygga rum» samt att obekväma åsikter och fakta hålls på behörigt avstånd.
Under så tung ortodoxi kan ingen ny och banbrytande vetenskap kläckas, eftersom den fria tanken då är kvävd i sin linda. Bara det redan tänkta är då möjligt, vilket lägger tung sordin på kreativiteten. Den fria tanken är en förutsättning för att småningom kunna tänka rätt, exempelvis under den vetenskapliga metodens ramar snarare än vänsterkotteriets politiska överideologi.
Med det menas inte att man ska slopa värdeöverföring och fostran i skolan eller låta anarki bryta ut vid universiteten eller i samhället i stort, men att toleransen för oliktänkande måste bli betydligt vidare. Den som tror sig tänka rätt har nämligen inget att frukta av att i debatt stöta och blöta sina åsikter med meningsmotståndare som tänker fritt, utan det är faktiskt bara så vi kan ta oss framåt.
