Man kunde tycka att Svenskt näringsliv i egenskap av företrädare för den privata företagsamheten borde värna sina intressen kring handel, export och fritt företagande, men samtidigt finansierar man ett antal «tankesmedjor» med kontraproduktiv verksamhet, bland annat ett forum för «utrikespolitisk analys och debatt» kallat «Frivärld».
Det är i själva verket en förgrening av Timbro, den «nyliberala» «tankesmedjan» som länge har propagerat för laissez-faire och neoconideologi, men med tonvikt på geopolitiska problem. Det faller sig naturligt att man riktar sina angrepp mot Ryssland och Kina, i egenskap av «fiender» till den amerikanska hegemoni och liberala ideologi man försvarar.
Tidigare har man presenterat en «analys» av kinesiska ambassadens göranden och låtanden, med konklusionen att Kina utövar påtryckningar mot opinionsbildare och försöker skrämma till tystnad. En annan tolkning är förstås möjlig, nämligen att det är ambassadens plikt att försvara sitt lands intressen mot desinformation och vulgära påhopp.
Ett år senare presenterar man en uppföljning av «analysen», med konklusion att ambassaden numera är mer sparsam med officiella uttalanden och istället på mer diskret vis kontaktar personer direkt för att markera missnöje. Enligt «tankesmedjan» är Kinas agerande ett angrepp mot svensk pressfrihet och demokrati.
Men «analysen» är lika bristfällig nu som tidigare, och består främst i premissen att vårt system är överlägset och att vi därför äger rätt att «försvara» vårt systems intressen, exempelvis genom att stödja «demokratikämpar» i Hongkong, Xinjiang och Tibet, medan Kina i egenskap av företrädare för ett annat och förment underlägset system inte har motsvarande rätt att försvara sina intressen och sitt system.
Ett sådant «försvar» av demokratiska, liberala och andra intressen i Hongkong, Xinjiang och Tibet är nämligen i Kinas optik ett angrepp mot dess territoriella integritet och interna angelägeheter. Vad som är angrepp och försvar ligger således helt i betraktarens ögon, och det finns här ingen objektiv sanning att falla tillbaka på.
I abstrakt mening menar System A att man har en inherent rätt att försvara sitt system överallt, även i en kontext där System B har den fysiska kontrollen, det vill säga utöva påverkansoperationer mot System B. Om System B protesterar mot denna verksamhet, anklagar man istället detta system för att utöva påverkansoperationer mot System A. Det är en logik som inte håller måttet.
System A är i det här fallet «västerländsk demokrati», medan System B representerar Kina. Men System A kunde lika gärna vara «västerländsk kristendom» eller något annat system som anser sig företräda «universella» värden och därför tar sig rätten att överallt implementera dessa genom mission, sanktioner, kolonisering, bombliberalism och annat i den gängse arsenalen. System B representerar på samma sätt allt som ännu inte har antagit System A som modell, det vill säga «fiender» till System A:s verkliga eller förmenta hegemoni.
En omedelbar observation är att Kinas agerande via herr ambassadören Gui Congyou och medarbetare är reaktioner på svenska retoriska och andra aktioner mot landets intressen, och att dessa därför skulle upphöra med automatik om Sverige framdeles och framledes respekterar Kinas suveräna intressen och inte lägger sig i dess interna angelägenheter.
«Tankesmedjans» konkreta rekommendationer är emellertid de motsatta, nämligen att Sverige ska fortsätta lägga sig i Kinas inre angelägenheter genom att stödja «demokratikämpar» (secessionister, terrorister och andra bråkmakare) i lokala oroshärdar samt stärka banden till Taiwan, allt i syfte att främja vårt system och underminera Kinas.
Det är en retorik som hämtad från fordom, men den äger mindre giltighet i en tid då paradigmskiftet från väst till öst redan är ett faktum. Moderaterna vid «tankesmedjan» tror på fullt allvar att Kina är något slags Sovjetunionen, och att det föreligger en «systemkamp» som under kalla kriget, medan verkligheten är en helt annan.
Kina ställer faktiskt inga krav på att vi ska «anpassa oss», och har heller ingen som helst ambition att exportera sin ideologi eller att ta på sig USA:s traditionella och hegemoniska överrock. Kinas strävan är och förblir att återta sin traditionella, historiska och helt naturliga roll som regional hegemon, och att i övrigt vara en röst i världssamfundet i enlighet med dess kraft och storlek. Kina är därför inget hot mot oss eller vårt system.
Det är i själva verket vi som ständigt och jämt kräver att Kina och övriga världen ska anpassa sig till vårt system, det vill säga den USA-ledda «regelbaserade världsordningen», en ordning som har passerat bäst före-datum och som vi nog bör överge, i vart fall om vi vill värna våra verkliga intressen.
Sverige gör därför istället bäst i att odla smidiga relationer med Kina och maximera handel och andra utbyten, det vill säga en traditionell industripolitik och diplomatisk utrikespolitik som har tjänat vårt land väl. Konfrontation med Kina på ideologisk grund leder ofelbart till att Sverige småningom går Australiens och Litauens öde till mötes – det kommer att bli glesare i orderböckerna och svårare att importera.
