Det var kanske lite gulligt med en lätt störd skolflicka som istället för att gå i skolan satte sig att demonstrera utanför riksdagshuset med imbecilla plakat om klimatet. Men sedermera har den skolkande argbiggan allt mer kommit att utvecklas till extremistisk fullblodsaktivist, med dragning åt terrorism och under inflytande av en allt märkligare sinnesförfattning.
När man inte längre får samma uppmärksamhet som tillförne måste man pröva nya grepp med allt mer iögonenfallande metoder, även om det innebär att utsätta allmänheten för livsfara. Att blockera vägar hör till den senare kategorin, men ekoterrorn har förstås fler strängar än så på sin lyra.
Klimat-Gretas senaste grepp är att tillsammans med likasinnade extremister göra ingrepp i demokratin genom att blockera ingångarna till riksdagshuset. Man kan tycka att det är oförargligt, och att ordningsmakten enkelt kan lösa problemet genom att släpa bort bråkstakarna.
Men nästa logiska steg är då att inta och ockupera parlamentet, för att dymedelst sätta den egna agendan överst på dagordningen. Klimat-Greta har i medier fått veta att sådana utomparlamentariska aktioner faktiskt är uppbyggliga, i vart fall när det gäller Hongkong, om än inte Washington.
De svenska ledamöterna är förmodligen måttligt roade av sådana tilltag, även om den rödgrönrosa extremvänstern inte oväntat förefaller uppmuntra aktionerna. Statstevemaskoten själv hävdar demonstrationsrätten som grund för sin handel och vandel, men den är alltså inte tillämplig under sådana omständigheter.
Det hör till saken att Klimat-Greta i egenskap av uppmärksamhetshora har tvingats bredda sin repertoar för att fortsatt kunna ha allmänhetens öra. Hen försvann raskt under pandemin, men kom sedermera tillbaka med ett omfattande paket av vänsterextremistiskt tankegods kring intersektionalitet, jämlik resursfördelning och dylikt, samt tog även ställning för Palestina på så sätt att det uppfattades som antisemitiskt av omvärlden.
Under sådan kapris tappar den oavbasliga aspergerflickan raskt sympatisörer, och dras ofrånkomligen in i något slags Baader–Meinhof-malström av vänsterextremistisk doktrinär dynga. Därmed hamnar även huvudfrågan om klimatet i skymundan, och stickan-flickan gör således både sig själv och rörelsen en ordentlig björntjänst – glorian hamnar snett.
Såframt klimatflickan framhärdar i denna verksamhet lär hen förr eller senare komma i mer ordentligt klammeri med rättvisan, som hittills har behandlat henna med silkesvantar genom att blott utdöma symboliska bötesstraff. Småningom kan man komma att förevita henna mer omfattande sabotage och terrorism, och Terror-Gretas gängse beställsamhet för vänsteretablissemanget har då inte längre någon effekt.
Samtidigt förefaller Klimat-Greta orygglig i sin strävan, ehuruväl ambitionen inte tycks leda till någon konkret framgång. Kan hen inte bara skaffa en pojkvän, för att på så sätt få mer naturligt utlopp för sin frustration? Freud skulle onekligen betrakta henna som frigid hysteriker, i synnerligt behov av intim samvaro med det motsatta könet.
