Bensinbomber i tunnelbanestationer, molotovcocktails mot polisen, angrepp mot regeringsbyggnader och banker, syraattacker, krossade rutor, samt vandalisering av hela distrikt. Hongkong står i brand när «demonstranterna» – som de kallas i medier – övergår till en form av terrorism mot staden.
Man hade tänkt sig att det besinningslösa våldet, som aldrig någonsin hade tolererats i Väst, skulle bli en nagel i ögat när Kina firar sjuttio år, men det enda man åstadkommer är att besegla sitt eget öde. Våld kan aldrig rättfärdigas för en aldrig så god sak, och här är saken inte ens god.
Festligheterna på fastlandet stördes dock inte av de maskerade och kravallutrustade terroristerna, och naturligtvis inte heller av den till komik gränsande negativa publicering som präglade svenska ledarsidor under dagen. Man hatar verkligen detta land, men det är samtidigt ett irrationellt hat, som man delar med «demonstranterna» i Hongkong.
Xi Jinping inskärpte i sitt tal att ett land två system står fast, och att det därmed är upp till lokalregeringen i Hongkong att på lämpligt vis hantera anarkin. Hittills har man anammat en mjuk väg av att vänta ut oroligheterna, av rädsla för kritik från utlandet, men detta tycks enbart inspirera till mer våld. «Demonstranterna» drar sig nu inte för att attackera polisen, som under dagen tvangs till självförsvar med skarp ammunition.
Det blir allt mer uppenbart att Hongkong nu måste ge ett lämpligt svar. Turismen har halverats, försäljningen minskat kraftigt och näringslivet störts av de utdragna våldshandlingarna. Hongkong har till delar blivit en spökstad, förlamad av vettlöst våld. Sympatierna för protesterna blir allt färre i takt med att oroligheterna eskalerar och medborgarna ser hur staden faller offer för sin egen terror.