Ett problem med folkmordsretoriken kring Xinjiang är att Kinas reformer därstädes inte är gripna ur luften, utan har en tydlig bakgrund i omfattande terrorism, separatism och annan samhällsomstörtande verksamhet. Alternativet skulle ju vara att Kina helt slumpmässigt angriper en i övrigt obetydlig etnisk grupp bland femtio andra – är det ett rimligt antagande?
På förekommen anledning vill man därför nu söka modifiera narrativet för att istället nyttja uigurerna som pjäser mot Kina, som frihetskämpar istället för terrorister, på samma sätt som mujaheddin och al-Qaida i Afghanistan sågs som «frihetskämpar» när motståndaren hette Sovjetunionen – innan frihetskämparna bytte fokus och jämnade WTC med marken.
Östturkestanska islamiska rörelsen (ETIM) är den primära uiguriska islamistgruppen, terrorklassad av EU, FN, USA och en rad andra instanser sedan 2002, men plötsligt avlistad av den amerikanska administrationen 2020, vilket händelsevis sammanföll med uppskruvad retorik mot Kina. Motivet sades vara att det inte längre finns några konkreta bevis på att ETIM existerar, samt att det dussin uigurer man internerade i Guantánamo inte kunde påvisas vara illegala kombattanter – det vill säga inte är Amerikas fiender.
Gruppen existerar naturligtvis fortfarande, men den har blivit rejält kringskuren, dels genom USA:s närvaro i Afghanistan, men främst genom Kinas kampanjer i Xinjiang sedan 2017, där man har avlusat i stort sett varje källarmoské och satt personer i omskolningsläger för minsta antydan till extremism. I ett sådant klimat är det svårt att verka, vilket är den exakta avsikten.
Rörelsen har dock en syrisk gren som inte är lika hårt kringskuren, utan fortfarande har stort handlingsutrymme, särskilt i trakterna kring Idlib. Givet den omfattande dokumentationen av gruppens terrorverksamhet i Syrien kan man knappast hävda att den inte längre existerar? USA tog så sent som 2017 i en drönarattack av daga uiguren Abu Omar al-Turkistani, en frontfigur i rörelsen.
Det finns inget som skiljer ETIM från al-Qaida eller andra jihadistiska grupperingar, annat än föremålet för terrorn. Medan de arabiska grupperna har USA som huvudfiende, är «turkestan»-grupperna mer inriktade på Kina, nämligen för att Xinjiang ingår i det «turkestanska kalifat» man vill bygga i Centralasien. Av det skälet kan USA kosta på sig att nyttja gruppen som vektor mot Kina, nu när man inte länge behöver Beijing som allierad i kriget mot terrorn.
Men priset för att utnyttja min fiendes fiende som allierad och ständigt byta fot istället för att föra en konsekvent linje, är att man småningom inte har några vänner kvar. När USA nu lämnar Afghanistan ger man utrymme för jihadister att omgruppera och stärka sina styrkor, och det är nog bara en tidsfråga innan terrorproblemet åter finns på den amerikanska dagordningen.
