Kriget mellan Sparta och Atén sägs ha berott på Aténs uppgång, om man får tro den grekiska historikern Thukydides. Mer allmänt har man i vår tid definierat begreppet thukydidesfällan för den omständighet att en framväxande makt utmanar en dominerande makts hegemoni.
Exempel i den moderna historien ges av Sverige under Stormaktstiden, då man utmanade Habsburg om herraväldet över Östersjön; Japan i slutet av 1800-talet, då man utmanade Kina och Ryssland om Manchuriet och Koreahalvön; Japan 1941, då man angrep USA; samt förstås Tyskland, då man under 1930-talet hotade den världsordning som bestämdes av Storbritannien.
Vem som utlöser kriget är inte alltid givet, och inte heller vem som vinner det. Sparta kunde behålla sin hegemoni, medan Storbritannien förlorade sin (dock inte till Tyskland, utan till USA), trots att man vann kriget med allierade. Det är inte heller alltid fallet att sådana utmaningar leder till krig, nämligen om de två makterna är ideologiskt likartade, som USA och Storbritannien i början av 1900-talet, eller om den ena makten kan hållas i schack på annat sätt, som Sovjetunionen under kalla kriget.
I dag har vi en accelererande rivalitet mellan USA och Kina, där USA i allt snabbare takt sätter käppar i hjulet för Kinas expansion. Man har bland annat förbjudit Huawei, ZTE och andra telekomföretag att operera på den amerikanska 5G-marknaden, och man har förmått sina allierade i Five Eyes att införa motsvarande förbud, samtidigt som man söker fler allierade i EU och i Sydöstasien. Huawei attackerar man även indirekt genom att ålägga med leveransförbud underleverantörer av halvledarteknik med amerikanska komponenter.
På samma sätt angriper man även Tiktok, Wechat och andra kinesiska appar och mjukvarulösningar med «nationell säkerhet» som svepskäl, och man åsidosätter därmed de spelregler man själv brukar hylla. I Kanada sitter Huaweis finanschef Meng Wanzhou i husarrest sedan 2018 i väntan på besked om utlämning till USA för brott mot amerikanska sanktioner mot Iran, i ett fall som saknar motstycke och som av alla bedömare ses som renodlat politiskt.
Därtill har vi ett pågående handelskrig, med omfattande tariffer som i slutändan betalas av amerikanska konsumenter och i princip inte missgynnar Kina särskilt mycket. Däremot är det ett led i att avskilja de båda ekonomierna från varandra och göra dem mindre beroende av varandra. Varför då? Jo, för då kan man angripa sin motståndare militärt utan att bita sig själv i svansen.
Det vi ser är alltså en upptrappning för ett eventuellt krig, med USA som initierande part. Det är långt kvar tills ekonomierna är såpass uppdelade att det kan motivera väpnade angrepp, men det kan gå fortare än man tror. Antag till exempel att Kina svarar på provokationerna med mer kraft, och stänger ute en rad amerikanska företag från sin marknad, så kan en amerikansk massexodus snabbt bli verklighet. Den «decoupling» som Trump och Pompeo arbetar för kan då gå oerhört fort, samtidigt som rivaliteten eskalerar till mer handgripliga konflikter.
Kina utgör här ingen ideologisk utmanare till USA och har heller ingen ambition att ersätta USA som världsledande makt. Däremot strävar man efter hegemoni i sina egna farvatten och domäner, och är därmed automatiskt ett hot mot amerikansk hegemoni i Stilla havsregionen. Vidare har ett allt rikare Kina politiskt inflytande oavsett om man avser exportera sin ideologi eller inte.
Scenen för sammandrabbning är givetvis Sydkinesiska havet och Kinas fastland, med Taiwan och Japan som sekundära spelfält. Kina har som bekant inga kanonbåtar i närheten av USA, medan USA har en stor del av sina i närheten av Kina, plus ett antal baser i kringliggande länder.
I ett regelrätt krig kan USA angripa med stor slagkraft under en tid och åsamka motståndaren stora skador, medan man själv enbart drabbas av strikt militära förluster. Däremot har man ingen som helst möjlighet att kunna invadera eller upprätthålla stridigheter under en längre tid, och Kina avgår med segern genom större uthållighet. Kina kan alltså kasta ut USA:s flotta, men till priset av svåra brännskador och sinkad utveckling, plus att Nya sidenvägen och afrikanska projekt kan tillintetgöras eller försvagas.
Kina kommer inte att avlossa första skottet, och man tål svåra provokationer under lång tid, samtidigt som man har ett antal röda linjer i frågor kring territorium. Om USA vill provocera fram krig istället för att själv angripa – och därmed undvika bli internationell paria – måste man nyttja detta faktum och försöka initiera en självständighetsförklaring i Taiwan eller något liknande. Här har man nu redan förlorat Hongkong som möjlig angreppspunkt, då Kina har täppt till det hålet.
Om USA nöjer sig med att bara avskilja sina respektive ekonomier och skapa djup global polarisering har man inte vunnit slaget, för det kommer inte att hindra vidare kinesisk tillväxt och expansion. Om man vill hindra Kina från att delvis bli en ny hegemon i området är krig den enda möjligheten, och grundtipset är att Washington smider just sådana ränker.
