Kinas territoriella anspråk är ständigt föremål för dispyt och kontroverser, och kutym i Väst är att inte inkludera provinsen Taiwan i dylika avbildningar, trots den officiella uppfattningen att det bara finns ett Kina. För att vara på den säkra sidan händer det emellanåt att man även kopplar loss provinsen Hainan, eftersom man inte är riktigt säker på vad som är vad – det är inte så noga om man skär ytterligare snitt i Kina.
Företag som utelämnar Taiwan sålunda, eller benämner provinsen som ett «land», straffas dock per omgående, så även om man till äventyrs skulle visa fel slags karta av Kina. Faktum är att det inte heller räcker att inkludera Taiwan, utan man bör även markera den tiopunktslinje som avgränsar Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska sjön – detta är den politiska karta som formellt hävdas av Kina, och som pryder klassrum i kinesiska skolor.
När detta skildras i film, exempelvis i animerade Abominable (2019), leder det ofta till ytterligare kontroverser, eftersom tiopunktslinjen inte erkänns av Filippinerna, Malaysia och Vietnam. Filmen bannlystes i alla tre länder, och samma öde rönte äventyrsfilmen Uncharted (2022) efter att ha visat en karta med en äldre niopunktslinje.
Ursprungligen hävdades en elvapunktslinje av nationalistregimen i Republiken Kina 1947, med stöd av en äldre karta från 1935 över kinesiska öar i Sydkinesiska sjön (中国南海岛屿图, Zhongguo Nanhai daoyutu). Den linjen hävdas alltjämt av Republiken Kina (Taiwan), och man kunde helt enkelt inte vara mer överens med Folkrepubliken Kina i ärendet, varför man samarbetar och gör gemensam sak i internationella tvister.
Nationalisternas anspråk härrör i sin tur från Kairo- och Potsdamdeklarationerna 1943 och 1945, i vilka segrarmakterna lade ned villkoren för Japans kapitulation, bland annat omfattande att återbörda territoriellt stöldgods till Kina (that all the territories Japan has stolen from the Chinese, such as Manchuria, Formosa, and The Pescadores, shall be restored to the Republic of China.)
I vilken grad öar i Sydkinesiska sjön, eller för den delen i Östkinesiska havet, tidigare har hört till Kina är dock omtvistat, och är den springande punkten i dispyten. Sedan 1946 har Kina således sökt stärka sitt anspråk genom att kolonisera öar i området, en verksamhet som även andra makter i regionen bedriver, med resultat att varenda ö numera är tagen i besittning.
Folkrepubliken Kina har sedermera reviderat anspråken, som man 1949 övertog i oförändrad form från Republiken Kina, varvid man uteslöt de två första strecken i Tonkinbukten mellan Hainan och Vietnam. Den resulterande niopunktslinjen utökades dock senare till dagens tiopunktslinje genom att förlägga ett streck öster om Taiwan, där de omtvistade Fiskeöarna (钓鱼岛, Diaoyudao) ligger.
I kinesisk retorik benämns de omstridda ögrupperna som Söderhavsöarna (南海诸岛, Nanhai zhudao), med en geografisk uppdelning i Västra sandöarna (西沙, Xisha), Centrala sandöarna (中沙, Zhongsha), Östra sandöarna (东沙, Dongsha) och Södra sandöarna (南沙, Nansha), medan den västerländska terminologin nyttjar kolonialnamn som «Spratly», «Paracel» och «Pratas».
Östra sandöarna kontrolleras här av Taiwan, medan Centrala och Västra sandöarna administreras av Folkrepubliken. Det är egentligen bara för Södra sandöarna som det finns en verklig territoriell konflikt, med en salig blandning av intagna öar, främst tillhörande Vietnam och Filippinerna.
En kontrovers här är att Kina har byggt ut en handfull existerande rev genom landåtervinning i olika former, varför öarna anses vara «konstgjorda». Det rör sig inte om några stora arealer, sammantaget 13.5 kvadratkilometer, men innebär ändå att man har kunnat bygga landningsbanor och annan infrastruktur för permanent besättning och militärt understöd.
Termen «konstgjord» har vidare bäring på juridiken i internationella tvister, framförallt genom Förenta nationernas havsrättskonvention. Permanenta skiljedomstolen har prövat saken under konventionen, med negativt utfall för Kinas och Taiwans vidkommande. Dels är de historiska beläggen inte tillräckliga för att motivera Kinas maritima anspråk, och dels kan konstgjorda öar i denna mening inte nyttjas för att vidga en ekonomisk zon, vilket är vad det ytterst handlar om.
Den brutna linjen har dock aldrig på allvar hävdats vara en fast territorialgräns, utan är i praktiken ett lösare anspråk på det landterritorium som finns inom området, det vill säga öarna i fråga. Permanenta skiljedomstolens utslag gäller således inte anspråken på enskilda öar och angränsande zoner, utan tar enbart fasta på det generella anspråket enligt tiopunktslinjen.
Genom att ta öar i besittning och vidga sin ekonomiska zon kan man komma i åtnjutande av resurser i närområdet, framförallt gas och olja men naturligtvis även fisk. För Kinas vidkommande handlar det således om att borra sig fast i Södra sandöarna, så att man får sin beskärda del av kakan.
Men det finns även geopolitiska aspekter, som att säkra farleder mot en eventuell amerikansk blockad och i övrigt motverka amerikansk maktprojektion i regionen. Tiopunktslinjen är nämligen nära nog identisk med den första ökedjan, som länge har nyttjats av USA för att dominera regionen.
USA vill av lätt insedda skäl inte förlora denna geopolitiska fördel, vilket är det huvudsakliga skälet till att man är så besatt av att försvara Taiwan. Man hävdar att Sydkinesiska sjön inte är Kinas maritima imperium, men det verkligt underliga är vad USA har i regionen att göra och vem som egentligen utgör ett imperium.
Man kan för övrigt betrakta övriga ökedjor i strategin, från Guam i den andra kedjan bort till Hawaii och Samoa i den tredje, omfattande en exklusiv ekonomisk zon av vida större areal än Kinas futtiga anspråk i det egna närområdet. För USA:s del handlar det ytterst om att kontrollera Kina (中国除外, Zhongguo chuwai, förutom Kina), varför man arbetar aktivt för att öarna i fråga juridiskt ska tillfalla vilken som helst annan makt än Kina.
Tant Pelosis förvirrade besök i Taibei har emellertid gett Kina anledning att skruva upp volymen och retoriken kring Taiwan, och därmed även avseende övriga anspråk i regionen. En ny vitbok om Taiwan har publicerats, samtidigt som man har för avsikt att behålla den högre graden av militär beredskap. I propagandan inskärper man hårdare de territoriella anspråken, bland annat med kartor och annan grafik omfattande tiopunktslinjen.
Det är kring denna linje vidare konflikt kommer att ske, framförallt mellan USA och Kina. Malaysia, Vietnam och Filippinerna kommer samtliga att nå resultat förhandlingsvägen med Kina, medan de amerikanska motiven är väsensskilda och har med geopolitisk dominans att göra.
Saken rör således inte bara Taiwan, utan även kontrollen av resten av Sydkinesiska sjön och första ökedjan. Det finns skäl misstänka att USA inte kommer att ge sig av frivilligt, utan väljer militär konflikt i syfte att behålla sin hegemoni i regionen och i världen i övrigt. Därav de ständiga provokationerna.
