Det rapporteras förstås inte i svensk statstelevision eller andra svenska medier att förre ledaren för Nationalistpartiet (国民党) 马英九 är på besök på fastlandet. Den tidigare «presidenten» (2008–2016) är i själva verket den förste provinsledaren från ön att besöka fastlandet sedan inbördeskrigets slut 1949.
Han företräder visserligen inte längre GMD, och resan uppges vara av informellt slag, men det är klart att det är en politisk handling som avser förbättra relationerna en gnutta. Nationalistpartiet upprätthåller alltjämt anspråket på att representera hela Kina, om än under dess ledning, och är på så sätt en motpol till Demokratiska framstegspartiet (民主进步党) under 蔡英文, den innevarande provinsledarinnan.
Den senare avgick ju som partiledare efter katastrofala lokalval, vilket har föranlett spekulationer om att det stundande valet åter ska skifta majoritet. Inget parti har haft makten i mer än två mandatperioder sedan Taiwan demokratiserades under 1990-talet. Mas resa till fastlandet ska ses i ljuset av den bakgrunden, och kritiken har varit hård från oppositionen.
Däremot rapporteras i medier om en annan resa, nämligen Cai Yingwens till Latinamerika med mellanlandning i USA. Cai hoppas kunna övertala kvarvarande fåtal stater i regionen att inte byta sida så som tidigare Nicaragua och Honduras, kanske med löfte om mer direktstöd i sedvanlig taiwanesisk yuandiplomati.
Men mest brännande är ändå att Cai vid mellanlandningen i Los Angeles avser träffa US-talmannen McCarthy (ett passande namn!), vilket av Zhongnanhai ses som en fortsättning på debaclet med förre talmannen Pelosis besök i Taibei, det vill säga ett besök på alldeles för hög nivå givet den policy om ett Kina som USA har anslutit sig till, men allt mer tycks vilja lösa upp.
Beijings svar blir denna gång kanske inte en blockad under en militärövning, men nog kommer man att manifestera missnöje på något effektfullt sätt. Men även om draken spottar och fräser, tar man det med sedvanlig ro i Taibei och Washington.
Helt i skymundan har ett tredje besök kommit, nämligen det till fastlandet av Singapores president 李显龙, en nyckelperson på många sätt och vis. Dels är den superrika välfärdsstaten den modell som Kina söker emulera, och dels är Singapore en USA-allierad som i mångt och mycket tar Kinas parti och därför kan överbrygga spänningar.
Av de tre besöken är Lis avgjort viktigast i realpolitisk mening, medan Cais och Mas mest är symboliska. Men det är symptomatiskt att medier fokuserar på det minst viktiga, nämligen i den illa dolda förhoppningen att Taiwan ska kunna slita sig loss från Beijings grepp och bli en västlig pjäs. Något som förstås aldrig kommer att hända.