Tongångarna från Bryssel och Washington mot Kina blir allt hårdare. Creepy Joe Biden har inte bara ärvt Trumps antikinesiska politik, utan intensifierat den och tagit sig för att blockera Kinas utveckling på så många områden som möjligt, även om det samtidigt drabbar USA. Exempelvis gör amerikanska bolag brakförluster när Washington stryper Kinas åtkomst till halvledarteknik, samtidigt som chipbristen i världshandeln förvärras ytterligare, med allt vad det innebär i flaskhalsar, logistisk oreda och följdeffekter i form av mer inflation.
Kina är samtidigt inte Kuba eller någon annan obetydlig spelare som kan isoleras godtyckligt, utan är så djupt intrasslad i världshandeln att det är helt omöjligt att försöka skada landet utan att bränna sig själv kraftigt. Kina står inte bara för en fjärdedel av världshandeln, utan har även logistiken, kompetensen och i en del fall närmast ensamrätt på ett flertal produkter, varor och tjänster.
Ändå tycks det finnas en allmänt utbredd idé om att det är möjligt att ta hem inte bara produktion av halvledare och elektronik till Europa och USA, utan även att man kan utvinna och raffinera jordartsmetaller för att bryta beroendet av Kina. Man när en underlig föreställning om att fyrtio års outsourcing till Kina kan reverseras mer eller mindre i en handvändning, medan verkligheten förstås är att det kommer att ta decennier och leda till oerhörda fördyringar i alla led.
Den enkla sanningen är att det inte är möjligt att förfara så, eftersom Kina och övriga Asien alltid kommer att leverera billigare, snabbare och bättre, och att EU och USA inte kan isolera sig som en exklusiv marknad utanför den globala scenen. Den enkla sanningen är att handeln med Kina förvisso har gjort Kina rikt och mäktigt, men också att det har gjort Väst än rikare och möjliggjort tekniska framsteg som annars aldrig hade kunnat förverkligas. Mobiltelefoner av det slag vi använder i dag hade aldrig varit möjliga utan globalisering.
Det ömsesidiga beroendet mellan Kina och Väst är av samma slag som det mellan enskilda länder i Europeiska unionen, att man nyttjar varandra för maximal ekonomisk utväxling under tvingande fredliga former. Bryter man det beroendet och försöker skära av andra, ökar naturligtvis risken för spänningar och krig, och väpnad konflikt är alltså en högst reell konsekvens när Väst börjar gå sin egen väg, enkannerligen USA.
Europa är alltjämt mer kluvet, men har sakta börjat närma sig Washington, både centralt från Bryssel och i enskilda länder. Kina sägs nu inte bara vara en samarbetspartner och «systemisk rival», utan framförallt en konkurrent i närmast samtliga avseenden, någon man har att kämpa mot snarare än att samarbeta med.
Det är en märklig retorik från en kontinent som är så besatt av klimatet, nämligen för att de ambitiösa klimatmål man har satt upp inte är en enskild europeisk fråga, utan en global, i vilken man särskilt behöver Kinas deltagande. Frågan är emellertid om Kina har lika bråttom som EU om man samtidigt motarbetas på alla fronter?
Det är också en besynnerlig utsaga från en union som är så hårt ansatt av energikris och stundande recession, ett förlopp som kommer att vara i flera år under ambitionen att göra sig av med beroendet av ryska fossila bränslen. Att under de omständigheterna skruva upp retoriken mot Kina förefaller mer än lovligt efterblivet, samtidigt som man i dessa brösttoner kan ana europeisk desperation.
För vad energikris och en vikande marknad leder till är nämligen det motsatta vad man har föresatt sig. Att «ta hem» produktion från Kina och Asien till Europa under sådana omständigheter låter sig inte göras, och i verkligheten går flyttlasset i andra riktningen. Anrika BASF, den tyska kemigiganten, kungjorde häromdagen att man avser att permanent dra ned på verksamheten i Europa med inledningsvis tio procent på grund av energikris, svag marknad och inte minst regulatoriska problem under Europeiska sovjetunionens mastodontbyråkrati – man expanderar istället i Kina, som kan erbjuda mer stabila villkor.
Det omvända problemet gäller kinesiska intressen i Europa, där man allt oftare söker begränsa kinesiska investeringar med luddiga formuleringar om säkerhetsintressen. Ingen i Europa har varit villig att investera i Hamburgs hamn, förutom Kina, som har uppenbara intressen i en effektiv handel med Europas ekonomiska lokomotiv. Ändå har Coscos offert om att köpa en enskild minoritetsandel i en enskild terminal väckt ramaskri bland paranoikerna i Berlin och Bryssel. Affären är nu dock i hamn, med Cosco som obetydlig intressent i terminalen med en fjärdedel.
Tyskland utmärker sig på flera sätt i detta märkliga dubbelspel, där man å ena sidan visar upp en aggressiv retorik med Kina, medan man å den andra värnar fortsatt och vidgad handel. Ekofascisten Annalena Baerbock dundrar således i egenskap av utrikesminister att man måste bryta beroendet av Kina, och att Kina inte kan «utpressa» Tyskland (när Berlin lägger sig i frågan om Taiwan), medan kansler Olaf Scholz tvärtom söker mildra varje sådant utspel och hellre värnar goda relationer med Beijing.
Scholz ska för övrigt avlägga visit och slå en koutou (叩头) i Beijing nästa vecka, vilket då blir en form av återställning av de frostiga relationerna mellan Kina och både Tyskland och EU. Xi Jinping har säkrat sin tredje mandatperiod och Kina har en stark ställning, trots temporära problem med pandemibekämpning och en fastighetsbubbla, varför det inte finns något att vinna på att bråka.
Realpolitiken dikterar således villkoren, och Tyskland och Kina kommer att enas om en ny runda handelsavtal som stärker båda parter och gör dem än mer ömesidigt beroende. Scholz får nöja sig med att uttrycka några retoriska figurer för att tillfredsställa den inrikes symbolpolitiken, kanske någon plattityd om mänskliga rättigheter eller Taiwan.