Man brukar ofta hänvisa till «vetenskapen» som auktoritet i politiska spörsmål, vanligen med något slags föreställning om «konsensus» i den aktuella frågan, ett konsensus som man inte tvekar att dra i förlängning in absurdum. Att det finns ett trivialt konsensus om förekomsten av antropogen uppvärmning (numera «uppkokning») leder man således vidare i ett påhittat konsensus om att «forskarna» står bakom hela enchiladan av politiska åtgärder som förespråkas av enskilda organisationer, aktivister och andra aktörer.
Oaktat att vetenskapen inte är riktigt så enig som man föreställer sig, utan tvärtom karakteriseras av hårda och långvariga strider falanger och skolor emellan, finns det ändå gott om fält, teorier (≠ hypoteser) och föreställningar som inte är föremål för strid av andra än foliehattar i marginalen, det vill säga ett slags konsensus. Men sådant vetenskapligt konsensus är vanligen inte föremål för politisk debatt, eftersom politiken inte befattar sig med svarta hål eller den kosmiska bakgrundsstrålningen.
Ett sådant konsensus gäller förekomsten av farkoster, organismer och föremål från främmande civilisationer, en hypotes man slentrianmässigt avfärdar som pseudovetenskaplig. Detta nämligen för att inga som helst bevis föreligger, för att samtliga rapporterade fenomen utom ett fåtal kan förklaras med banala och naturliga orsaker, och för att studier i «ufologi» inte medger falsifierbarhet, upprepningsbarhet eller andra kriterier som präglar den vetenskapliga metoden.
Frågan huruvida utomjordiska civilisationer existerar är visserligen ett spörsmål som dryftas vetenskapligt, men den är mer filosofisk och teknisk än strikt vetenskaplig till sin natur. Knappt någon i facket föreställer sig att vi är ensamma, men å andra sidan finns det inte heller någon som förfäktar att vi står i kausalt samband med andra civilisationer.
Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, och till dess att något sådant föreligger, bör vi fortsätta att betrakta ufologer och ufotroende som de knäppa foliehattar de är. Med bevis menas här inte suddiga foton, utan snarare någon ny legering, någon ny slags kunskap som inte är känd på jorden, någon ny biologisk form eller mekanism, någon skrift eller annan kommunikation av okänt slag, och så vidare.
Till denna skara foliehattar hör även den amerikanska regimen, som på allvar håller utfrågningar i kongressen om fenomenet, samt emellanåt tillsätter större utredningar inom militären. Forne underrättelseofficeren David Grusch vittnar således i kongressen om underliga ting, men i vanlig ordning presenteras inga handfasta bevis.
Det är en form av paranoid psykos som föreligger i den amerikanska nationen, och andra irrationella symptom av samma klass är «Havannasyndromet», i vilket amerikanska diplomater världen över tror sig vara utsatta för något slags mikrovågsstrålning, naturligtvis med misstanken att det är «ryssarna» som ligger bakom.