Förenta nationerna ämnar konferera om Kinas omskolningsläger för radikaliserade muslimer i Xinjiang, och man vill se ett beslut om en internationell kommission som överser projektet. Det är en bra idé, för då kan vi måhända få slut på de våldsamt överdrivna uppgifterna i socialliberala medier om att «en miljon» muslimer sitter i «fångläger» eller rent av «koncentrationsläger».
Att de hyperinflaterade uppgifterna omöjligt kan stämma framgår även indirekt av statstelevisionens naiva reportage om en i Turkiet boende uigur, som berättar om hur han fängslats för ett brott han förnekar. Han berättar att han placerades tillsammans med ett fyrtiotal andra fångar, vilka samtliga var hankineser och verkliga mördare, rånare och andra kriminella – det var bara denna uigur som var oskyldig.
Det kanske han var, och det kan vi inte veta, men vad hans fall har med saken att göra framgår inte riktigt, inte heller hur hans medfångars våldtäkt har med den kinesiska staten att göra. Sådant händer ju inte i exempelvis amerikanska eller svenska fängelser… Men om han har rätt borde merparten av hans medfångar ha varit uigurer, inte hankineser. Hans fall indikerar knappast någon etnisk särbehandling.
Kinas bevekelsegrunder tycks vara svårförsteåliga för ett västerländskt samhälle som är så djupt engagerat i den enskilda individens mänskliga rättigheter, men de bottnar i att utradera ideologier som hotar samhällets stabilitet eller uppmuntrar till separatism och vidhängande terrorism – uigurer är våldsamt överrepresenterade i sammanhanget.
De personer den kinesiska staten intresserar sig för är således de som visar tecken på att inte vilja uppgå i det större samhället, personer som avviker och visar förakt för gemensamheter – likt muslimer i Sverige som inte vill ta i hand, följer sharialagar eller i övrigt ställer sin egen invandrade kultur före den svenska.
Man tar således större hänsyn till majoriteten och dess rättmätiga krav på att få leva i trygghet och utan onödig kulturell friktion, och man verkar preventivt mot radikalisering i islamistiska miljöer. Den enda legitima frågan är egentligen varför Sverige och europeiska länder inte gör likadant, det vill säga att att kräva deltagande i och bejakande av majoritetskulturen samt omskola dem som motsätter sig integration. Då hade vi bland annat haft färre återvändande jihadister att bry oss om.