Sveriges syn på Kina måste bli mindre naiv, menar en ledarskribent. Det man här är upprörd över, och agiterar mot med de mest våldsamma överdrifter, är hur Beijing försöker «utradera en hel kultur» genom att placera uigurer i laogai (劳改, omskolningscentra).
Men naiviteten är helt på skribentens sida. Den fina kulturen man pratar om är en radikaliserad variant av islam, som dels har gamla anor men även har en nyare injektion från 1980-talets centralasiatiska religiösa reformism. Uigurer i Xinjiang åkte då, under ett politiskt töväder efter Maos död, på pilgrimsfärd till Mecka och tog till sig fundamentalistiska tankegångar, som man senare har implementerat i hemregionen, bland annat i form av terrorattentat i hela Kina och våldsamma upplopp i Ürümqi.
Ett utskott av den rörelsen är Turkestans islamistparti, en terrororganisation allierad med talibaner i Afghanistan och al-Qaida. Rörelsen ligger bakom ett par hundra terrorattacker i Kina sedan 1990, och uppmanar kontinuerligt till jihad i de moskéer som Kina nu kontrollerar och övervakar allt hårdare.
Beijing har inget emot vare sig minoritetskultur eller islam, vilket lätt inses av hur den muslimska gruppen Hui är till fullo integrerad i kulturen. Däremot har man sedan flera tusen år stor erfarenhet av konflikter mellan olika folkslag och separatism, och man lägger inga fingrar emellan för att vidmakthålla stabiliteten i landet om oroshärdar blossar upp. Det gäller i såväl Tibet som Xinjiang, två regioner där separatistiska rörelser frodas och eldas på av utländska intressen.
Uigurer är ett centralasiatiskt nomadfolk som sedan lång tid har funnits tillsammans med kineser i Xinjiang, och de är delvis inplanterade i regionen under dynastin Qing till följd av historiska konflikter med andra grupper. Uigurerna har till skillnad från andra folkslag motstått att ingå i den större kinesiska kultursfären, och man har en historia av separatism, bland annat två försök att bilda en «östturkestansk» islamisk republik under tumulta perioder i Kinas historia. Alltjämt underblåses denna strömning av Uigurernas världskongress, som lobbar mot västregeringar för stöd.
Uigurerna har i egenskap av minoritetsfolk fördelar som förtur till utbildningar och att slippa stå under den tidigare ettbarnspolitiken, men tycks ändå inte vara nöjda med mindre än att de får en egen stat på territorium som av och till har stått under kinesisk kontroll sedan Handynastin för två tusen år sedan. I grunden för denna inställning ligger den form av panislamism man odlar, och som uttrycker att islam har företräde i allt. Det är den inställningen som skiljer dem från Hui, och det är den attityden som skapar problem.
Det är också den insikten som gör att Beijing tar i med hårdhandskarna, och att man går till roten av problemet. Och problemet är alltså inte religionen islam eller moskéer i sig, utan den form av islam som uttrycker att Kina är otrogna hundar som måste bekämpas med jihadistisk terror.