En icke folkvald europeisk delegation under «presidenterna» Michel och von der Leyen är i Beijing, dock inte för att slå en 叩头 för Xi Jinping utan snarare för att pinka och spotta på värden i sedvanlig arrogans. Men resultaten lär utebli även denna gång, eftersom EU mest ställer krav utan att ha något att erbjuda i utbyte.
Ursula tar bland annat upp det omfattande handelsunderskottet med Kina, för närvarande i häradet kring 400 miljarder euro, och menar att Kina måste jämna ut detta genom att handla fler europeiska produkter. Men å andra sidan lägger Bryssel på Washingtons order allt mer exportkontroll över sådana produkter som Beijing vill köpa, exempelvis litografiska maskiner från ASML, samtidigt som embargon kring vapen ligger sedan gammalt.
Bryssel vägrar även att ratificera investeringsavtalet CAI, som skulle sätta ordentlig sprutt på handeln mellan de båda parterna. Detta för att Beijing understod sig att rikta reciproka sanktioner mot europeiska politiker och andra personer då Bryssel bitchslappade Kina med sanktioner för de påstådda människorättsbrotten i Xinjiang.
På Ursulas anklagelseakt finns alltjämt punkten att Kina inte har tagit avstånd från Rysslands militära specialoperation i Ukraïna. Bryssel skulle vilja se att Kina nyttjar sitt inflytande för att tämja Moskva, och således bidra till att få slut på kriget.
Men å ena sidan är Beijings politik sedan Folkrepublikens bildande den av ickeinblandning, och man lägger sig således inte i europeiska staters inre angelägenheter eller internationella konflikter på annat sätt än att erbjuda medling, fredssamtal och så vidare.
Å den andra sidan puffar Ursula och hennes uppdragsgivare Biden Kina och Ryssland i armarna på varandra genom de ständiga aggressionerna mot Beijing, i form av sanktioner, exportkontroll, marknadsförbud för Huawei och nu senast allt mer omfattande planer på «derisking». Bryssel ger inte Kina något vidare incitament att agera i frågan, utan alienerar snarare Zhongnanhai.
Tanten kommer alltså än en gång med en förskräcklig mängd krav kring angelägenheter som inte angår Bryssel, som Hongkong, Xinjiang och Taiwan, men har inte något att erbjuda i gengäld, annat än förtäckta hot om protektionism för att rädda europeisk bilindustri från den kinesiska anstormningen av elbilar.
Det är dags för Bryssel att komma ned på jorden och inse att man inte kan diktera för Beijing som om det vore 1923, och det är likaledes hög tid för Ursula att tacka för sig och lämna vidare till en betydligt mer kompetent person att axla rollen.