Det märks att det socialkonservativa partiet är nyanlända gröngölingar vid maktens taburetter, i det att man saknar erfarenhet av arbetet och i grunden inte heller är ett komplett parti. Det står särskilt klart när man hör hur partiets företrädare resonerar i utrikespolitiska frågor.
Herrar Aronsson och Wiechel menar exempelvis att Sveriges roll i utrikespolitiken bör vara att «stötta demokratier», vilket låter som en fin ansats. Men när demokratin i fråga är Taiwan blir saken mer komplicerad, eftersom Taiwan definitionsmässigt hör till diktaturen Kina och vars demokrati därför är av lokal natur.
Innebörden är således att Sverige bör stödja splittring och secession i suveräna länder, och att man därmed bör framhålla demokrati framför folkrätt. Det är för Sveriges vidkommande i så fall en helt ny inriktning på det utrikespolitiska arbetet, som hittills har pendlat kring just folkrätten.
Själva betackar vi oss för annan makts inblandning i våra bestyr, men enligt SD ska vi ändå ta oss rätten att lägga näsan i blöt i andras interna angelägenheter. Så konsekvent. Gör som vi säger, inte som vi gör!
Enligt den sverigedemokratiska retoriken bör vi stödja Taiwans oberoende även för att inte «fjärma oss från USA», vars konfrontativa politik gentemot Kina inte har med Taiwans demokrati att göra, utan är av strikt geopolitisk natur i syfte att bevara sin makt och ställning i regionen. USA stödde som bekant Taiwan även under dess långvariga nationalistiska diktatur.
Men vårt förhållande till USA kan inte präglas av underdånighet, och inte heller bero av att välja sida i en konflikt som USA anställer på andra sidan jordklotet. Sverige och Europa stödde inte USA under Vietnamkriget, för att ta ett givet exempel. På samma sätt kan Sverige inte ta parti för USA som aggressor i en konflikt med Kina.
Det är vad herrar Macron och Bildt menar med att vi inte ska lägga oss i frågan eller ta USA:s ställning, och de har naturligtvis oändligt mycket bättre insyn i frågan än de sverigedemokratiska blåbären i utrikesutskottet.
Det är inte bara så att man kan «föra ett resonemang» kring ett Kina-politiken, som de båda SD-företrädarna uttrycker saken på ett förklenande sätt, utan det är den grundläggande princip som gäller i både Sverige och EU. Att göra avsteg från den innebär konsekvenser, som knappast lär gynna vare sig svenska eller europeiska intressen.
Det gynnar inte heller Taiwans demokrati, som bara kan bevaras som en autonom del av Kina. I händelse av att Taiwan försöker bryta sig loss med formell självständighet kommer Kina att ta makten med våld, och Taiwan som vi känner det krossas i grunden – desto mer så om USA går in militärt på öns sida. Det går inte att avskräcka Kina från denna hållning, utan den är helt central för Zhongnanhai.
I den händelse Sverige i utrikespolitiken ska ha som mål att aktivt «stötta demokratier», är det i Taiwans fall således bäst att verka för status quo snarare än att ta ställning och därmed provocera fram en konflikt. Att upprätthålla ett Kina-politiken och framhålla fredlig återförening.
Brasklapp: att erkänna Taiwan som «oberoende», det vill säga som en självständig stat, kan Sverige faktiskt göra, men först när det finns en deklaration om sådant oberoende. Det finns inte i dag, utan även Taiwan hävdar i sina styrdokument att man är en provins i Kina.
Först då finns i folkrättslig mening ett legitimt skäl att stödja oberoende, även om det inte är samma sak som att det är optimalt. I praktiken måste Taiwan överleva en konflikt med fastlandet innan ett erkännande kan äga rum, och det måste då komma från samlat EU-håll snarare än från enskilda EU-länder. Det vill säga ett erkännande av vad som eventuellt finns kvar av Taiwan.