Kinas ekonomi går för närvarande en aning trögt, även om inte alla förstår att det är en medveten förändring och ett tillfälligt tillstånd snarare än en kollaps. Bidragande externa faktorer är emellertid pandemin i kombination med amerikansk exportkontroll och handelskrig, som lägger sordin på den kinesiska tillväxten.
Men det ena ger det andra, och när den kinesiska tillväxten viker och horder av främst unga blir arbetslösa, har man som en följd mindre pengar att spendera på franska handväskor, tyska bilar och amerikanska telefoner. Längre ned i dominokedjan följer således minskad europeisk och amerikansk export till Kina, vilket ger motsvarande hack i kurvan i våra ekonomier.
I själva verket är det betydligt värre för europeisk ekonomi, inklusive svensk, som till skillnad från Kinas är i recession. En bidragande orsak härför är förstås även kriget i Ukraïna, eller snarare den energikris som har följt i spåren av detta och därmed gjort tysk industri mindre konkurrenskraftig. De olagliga och ineffektiva sanktionerna har knappast hjälpt saken, utan snarare förvärrat läget. Och när kranker Mann Europas viker ned sig, följer svenska och andra europeiska underleverantörer med automatik med ned i malströmmen.
USA har dock parerat detta effektivt genom att dels spränga Nord stream och därmed gett sig själv möjlighet att kränga naturgas till Europa, och dels locka till sig europeiska företag och investeringar genom Inflation reduction act och andra instrument. Samtidigt har kriget i Ukraïna inneburit manna från himlen för det amerikanska militärindustriella komplexet, som noterar rekordtillväxt.
Förlorare i denna geopolitiska härva är således vi i Europa, som tar osedvanligt mycket stryk när externa krafter drar i tåtarna. Det ger samtidigt en rad intressanta effekter, som vi här ska studera på ett ytligare plan.
Först har vi levnadskostnadskrisen, som följer i spåren av inflation, recession och arbetslöshet. Prisökningarna har gjort européerna fattigare än tidigare, och särskilt i förhållande till amerikaner och kineser. Det i sin tur resulterar i att missnöjespolitiker får större utrymme, och man kan notera en tung extremhögervåg i Tyskland och andra delar av Europa.
Politisk radikalisering sker samtidigt över hela linjen, i Sverige främst uttryckt genom en fullständigt utvecklad krigsspsykos, under vilken hela samhället ska ställas om och förberedas för krig. Den nordiska randstaten svängde över en natt, och valde bort tvåhundra år av alliansfrihet och neutralitet mot medlemskap i en förlegad försvarsallians från kalla krigets dagar, i tron att det skulle ge oss skydd mot den förmenta fienden i Moskva.
Denna omställning sker alltså samtidigt med att ekonomin viker nedåt brant för en längre tid, vilket nog inte är en tillfällighet. Det interna missnöjet med arbetslöshet, sämre villkor, prisökningar och till råga på allt okontrollerad kriminalitet och otrygghet externaliseras genom påhittade yttre fiender, som Kina och framförallt Ryssland, som får figurera som allmänna busemän mot vilka den folkliga vreden kan kanaliseras.
Ytterst handlar det möjligen om en veritabel utslaktning av en ung och arg generation genom aktivt krig mot Ryssland i Natos regi, eftersom detta är en i historiskt avseende återkommande metod för att varva ned under bistra ekonomiska tider. Krig är i slutändan en kamp om resurser, och bättre soldater än en förlorad generation går inte att finna – det är den naturliga krigscykelns momentum.
Det är så Hitlertyskland förklaras, som revanschism för det orättvisa versaillesfördraget, och det är så man alltid har lockat unge män att dra i krig för en färgad tygbit och det symbolvärde en sådan har. Att det aldrig skulle komma att hända igen är förstås höjden av naivitet, och vi ser nu samma slags flipperspelseffekter utspela sig som under de båda världskrigen.
Macrons utspel häromdagen att Nato kan sätta stövlar i backen i Ukraïna vittnar om att man åtminstone umgås med tankar om ett vidgat krig, eftersom Ryssland ju inte «får» vinna. Just nu säger andra stopp och belägg, men ge det några månader till, och galenskapen är förmodligen all. Planering finns.
Man kan med rätta fråga sig om Västs söndercurlade regnbågsarmé av sojapojkar och BLM-butches verkligen kan matcha Putins barska mannar, men i realiteten behöver man bara sätta in en mindre andel mer hormonstinna män av klassiskt snitt för att matcha den krigströtta Röda armén. Och i slutändan är det ändå fråga om ett tekniskt krig, där den som har mest förödande vapen vinner. Det är synd om människan.
